Recension: Luto [PS5]

”Det här är ett spel som handlar om döden”, klargörs det för mig direkt i en allvarlig och uttrycksfull beskrivning för att förbereda mig på att Luto kommer att bjuda på en berättelse med tyngd. Jag har spelat många skräckspel i mina dagar, men få av dem sätter den stämningsmässiga ribban så tydligt redan i startmenyn.

En solig öken breder ut sig i bakgrunden, och kontrasten till den nattsvarta beskrivningen är total när jag sakta börjar stappla fram genom det ödsliga landskapet. Det visar sig att ökenvandringen är en dröm, och den som upplevde den en man vid namn Samuel. Vi får inte veta så mycket mer om ”Sam” än att han är mitt i en flytt, lider av svårtydda drömmar och våndas över något som har hänt tidigare i hans liv. Jag börjar så smått att utforska hans hus när jag inser att det är något som inte är som det ska.

Sams psyke känns fragmentariskt, och det visar sig att hans mentala hälsa är mitt i en ond spiral. De antydda arbetsdagarna går allt fortare och snart förstår jag att jag inte ens kan lämna huset. Mörkret sänker sig över det tidigare mysiga hemmet, och hotfulla gestalter börjar skymtas här och var.

En nästan faderlig stämma guidar Sam, en inre röst som till en början är lugn och trevlig, men snart byter karaktär. Den pressar honom, ifrågasätter våra handlingar och hånar honom för hans upplevda svaghet. Vi befinner oss i ett svart hål manifesterat av Sams dåliga mående, och tillsammans måste vi nysta i vad det är som tynger honom. Kopplingen verkar vara till hans familj, och det är tydligt att en serie av händelser har pressat honom till den yttersta gränsen. Genom att utforska hans sinne får jag snart ledtrådar som hjälper mig att skapa en svag uppfattning av vad som har hänt. Ingenting skrivs direkt på näsan, och det märks att utvecklarna vill uppmuntra spelaren till att själv föreställa sig berättelsens kärna.  

Sams hus utgör den huvudsakliga skådeplatsen för spelets händelser, och utvecklarna har jobbat hårt för att skapa en atmosfär som väcker obehag. Till en början känns hemmet som vilken byggnad som helst, men allt eftersom handlingen fortgår blir den allt mörkare och ogästvänligare. Teamet har lekt mycket med ytor och deras funktion när man har designat Sams hem, men många återbesök och en labyrintliknande struktur kan få spelare med kort tålamod att slita sig i håret efter en stund. Trots det är det ett imponerande bygge, och jag fascineras över hur man kan få en och samma plats att förändras så. I slutet av spelet görs dessutom en häftig och oväntad twist som sätter ny prägel på hela upplevelsen.

De abstrakta elementen är starka i Luto, och mycket av stämningen sätts av de vanföreställningar som Sam upplever till och från. Spelet är relativt blygsamt med renodlade skräckelement och plötsliga överraskningar, och istället satsar man på att odla ett krypande obehag med tyngre psykologisk profil i stil med vad man upplever i exempelvis Silent Hill eller Vlad Circus: Descend Into Madness (9/10). När det väl händer saker görs det på ett effektfullt och imponerande sätt, men en viss enformighet kommer ifatt vilket får mig att släppa garden rejält fram mot slutet av spelet.  

Pusslen som erbjuds är ett av de mest träffsäkra inslagen och de får mig att klia mig i huvudet oftare än vad jag vill erkänna. För det mesta är de visuella i sin natur, men även ljud spelar in som en faktor emellanåt. Vid flera tillfällen traskar jag runt helt utan mål för att till slut stanna upp, sucka över min situation och då upptäcka att något, någonstans bryter tystnaden. Vare sig det är en telefon som ringer i andra änden av huset eller en tv som står och brusar så väcks nytt hopp, och jag ler förnöjt för mig själv. Den mästerliga ljuddesignen bidrar dessutom till att skapa spelets obehagliga atmosfär.

I slutändan känner jag att Luto kanske framförallt är ett spel för tänkaren. Det är tystlåtet, hotfullt och fyllt av sorg, drag som troligtvis gör det mer lämpat åt skräckspelare som söker ett djupt svårtytt mörker istället för något bombastiskt med rykande motorsågar och blodtörstiga bestar. Det är ett dämpat och välgjort spel, tänkvärt och annorlunda till sin natur, egenskaper som definitivt går hem hos vissa.