Recension: Lost in Random: The Eternal Die [PS5]

Jag tycker verkligen om det så kallade roguelike-upplägget som är vanligt att se i spel numera. Det leder ofta till att varje omgång blir helt unik jämfört med den föregående, vilket gör spelet värt att spela om flera gånger. Titlar som The Binding of Isaac, Cuisineer och främst Hades (10/10) är praktexempel på speltitlar som använder detta upplägg på ett väldigt framgångsrikt vis.

Lost in Random: The Eternal Die är ett actionspel där kvicka strider i genererade nivåer äger rum inuti en tärning. Slumpen sätter verkligen prägel på spelet, vilket främst sätter sina spår i berättelsen. Drottningen Aleksandra leder riket Random med hjälp av sin magiska tärning, The Eternal Die. Kungariket har levt i fred tack vare drottningens rättvisa livsval, men allt förändras när den mörka riddaren Mare dyker upp.

Med korruption omvandlar han den magiska tärningen till destruktiva Black Die, och i samma process fängslas Aleksandra in i hennes tidigare magiska tärning. Hon hamnar i en labyrint där fiender väntar i outforskade korridorer, som tar form av hennes minnen. Det är upp till Aleksandra att besegra Mare och återställa ordning i Random.

Aleksandra är lyckligtvis inte ensam. Med sig har hon söta, vandrande tärningen Fortune, som är en viktig allierad i striderna. Jag kan kasta Fortune mot fienderna, och orsaka skada som baseras på vilken siffra tärningen landar på. Dock måste jag springa fram och vidröra honom för att kunna kasta igen, vilket kan bli lite irriterande när jag är omringad av fiender.

Jag tycker om Aleksandra som karaktär; hennes lugn och visdom kan bara matchas av modet och stridsvanan. Röstskådespelerskan Elsie Lovelock gör ett utmärkt arbete genom att låta sin mjuka stämma ge Aleksandra trovärdighet.

Om jag blir besegrad av Mares armé, vilket sker ofta, faller jag ner till Black Dies botten där jag finner frizonen The Sanctuary. När detta sker måste jag börja på nivå ett åter igen, men lyckligtvis finns det möjlighet för mig att bli starkare genom uppgraderingar såvida jag har insamlade Cinders och Pip Dust till handlarna i detta område. The Sanctuary är vackert att beskåda, mycket tack vare den stora detaljrikedomen i omgivningen. Gigantiska, trasiga schackpjäser och knäckta dominobrickor ger känslan av att vara i brädspelsversionen av en bilkyrkogård.

Under sin resa igenom Black Dies korridorer stöter Aleksandra på olika personer som kan bistå med assistans i The Sanctuary. Där kan exempelvis hennes vapen förstärkas av roboten Rack, som drar torra Göteborgsskämt emellanåt. Jag möter även jättefiskliknande häxan Aama och hon kan öka mina värden permanent, såvida jag har tillräckligt med Pip Dust att betala med. Under spelets gång kan jag hitta kläder och skräddarsy Aleksandra och Fortune hur jag vill ha det, men dessvärre ger kläder inga extra krafter.

Efter att ha vunnit en strid i ett av labyrintens rum belönas jag av olika ting. Bland dessa belöningar finns exempelvis reliker som kan ge mig mer kraft tills jag blir besegrad. När jag väl får en relik ska jag placera den i ett rutnät, fast det finns en fin detalj med denna procedur. Alla reliker har olika färgstänk på dem, och placerar jag tre likadana färger i rad får Aleksandra extra kraft just den spelomgång som jag spelar.

Lost in Random: The Eternal Die är ett välpolerat och estetiskt tilltalande spel, men de kvicka striderna är dess största styrka. Kontrollen är lättlärd och bataljerna flyter på riktigt bra, fastän fienderna bjuder på tufft motstånd. Aleksandra kan med ett enkelt knapptryck rusa igenom fiender för att undvika slag och passera hål i marken. Bossarna är ännu tuffare och kräver både taktik och snabba reflexer. En personlig favorit är det första bossparet, som ger en fin blinkning till Dark Souls ikoniska bossduo Ornstein och Smough.

Lost in Random: The Eternal Die är ett roligt och tempofyllt underverk som går att spela om flera gånger. Oavsett om jag åker på däng för femtionde gången, så ger spelet den där “en gång till”-känslan vilket gör Aleksandras äventyr nästan lika bra som Hades.