Recension: Little Nightmares III [PS5, PS4]

När det första Little Nightmares (8/10) släpptes år 2017 fick spelet världens blickar riktade mot sig. Dess sammanslagning av plattformsspel och kluriga problemlösning tillsammans med en skräckinjagande omgivning ledde till stor popularitet och en uppföljare lanserades år 2021.

Nu är det dags för en tredje del av de små mardrömslika scenarion. Dock har inte svenska utvecklarna Tarsier Studios, som skapat de två föregångarna, något med Little Nightmares III att göra denna gång. I stället har det tredje kapitlet utvecklats av Supermassive Games, studion bakom bland annat Until Dawn.

Den stora förändringen jämfört med de tidigare spelen är att det är två äventyrare istället för en ensam huvudroll. Jag som spelare kan välja mellan Low och Alone i solospelet eller flerspelarläget. Duon har ett varsitt vapen som hjälper dem att fortsätta framåt i deras mörka vandring, där Low kan förstöra väggar med sin skiftnyckel och Alone skjuter pilar med bågen.

Flerspelarläget körs endast online och det fungerar väldigt smidigt. Dessutom behöver den andra spelaren inte äga spelet för att kunna spela med, tack vare ett så kallat friend pass, vilket är uppskattat. Dock är avsaknaden av lokalt samarbetsläge med delad tv-skärm en missad möjlighet.

I solospelet tar en datorstyrd spelare över min lagkamrats roll och jag är positivt överraskad av dess samarbetsvilliga natur, åtminstone mestadels. Ibland händer det att karaktären fastnar i vissa lägen, och då måste jag starta om från senaste sparpunkten – eller i värsta fall hela banan. Detta skapar en del frustration förstås, men det är inte tillräckligt frekvent för att bli en alltför stor börda.

Little Nightmares III briljerar med dess skräckinjagande miljöer, vilket jag tycker påminner starkt om kulturella kreationer av filmskaparna Tim Burton och Guillermo del Toro. Jag stannar emellanåt och beundrar varenda detalj i varenda rum som fylls av den tunga atmosfären. Kameravinklar används utmärkt och ger det konstnärliga stort utrymme. Det finns gott om fantasirika varelser i spelets fyra skräckinjagande nivåer; allt från gigantiska dockbebisar till karnevalens kusliga anställda.

Pusselsekvenserna bygger oftast på samarbete, vilket är uppfriskande, men tenderar att bli lite repetitivt i längden. Ett större irritationsmoment uppstår när jag anländer till en ny destination utan att veta vad jag ska göra, vilket ibland tvingar mig att ta livet av min karaktär för att förstå hur jag ska gå vidare.

Kontrollen är den stora bristen i Little Nightmares III på grund av två olika anledningar. De interaktiva momenten kräver att jag måste hålla in R2-knappen för att hålla tag i något vilket känns klumpigt. Ett exempel är när jag klättrar uppför en hög stege – råkar jag släppa knappen tappar jag lätt taget, vilket oftast slutar med ett fall mot döden. Min karaktärs sena reaktionsförmåga skapar dessutom frustration när hen inte gör det hen ska, som exempelvis hoppa vid en kritisk stund. Jag märker också att Low eller Alone fastnar i objekt och det förvärrar situationen då de blir jagade av nivåns otäcka väktare.

Little Nightmares III levererar, trots sina brister och repetitiva beståndsdelar, ett spännande och värmande äventyr där nära vänskap står i centrum. Även om ingen av vännerna pratar, uttrycker de sig med kroppspråk och små gester som värmer mitt hjärta. Jag tycker att del tre är det mest ambitiösa spelet i serien så här långt, fyllt av karaktär och imponerande fantasi.