Recension: Killing Floor 3 [PS5]

Killing Floor 3 är som titeln avslöjar Tripwire Interactives tredje alster i deras serie av populära förstapersonsskjutare. Tre spel in fortsätter det onda megaföretaget Horzine att pumpa ur sig massproducerade horder av mutanter som hotar att ta över världen, och det är upp till oss skjutglada spelare att göra något åt det. Lyckligtvis är organisationen Nightfall skurkarna hack i häl, och det är som deras specialsoldater vi tar oss an uppgiften.

Precis som med sina föregångare går det att uppleva Killing Floor 3 på egen hand, men med möjligheten att vara upp till sex spelare är det ett äventyr som gör sig väldigt lämpat att spela med andra. Det finns bara ett spelläge, men utvecklarna har bakat ihop en sorts följetong av sidouppdrag i matcherna för den som vill krydda med lite handling. Dessa uppdrag är lättsamma och handlar för det mesta om att ta sig till en serie specifika platser på varje karta, aktivera något objekt och överleva alla vågor av fiender (vilka utgör den huvudsakliga sysselsättningen annars).

Jag uppskattar att spelet försöker bjuda på ett narrativt inslag men samtidigt önskar jag att det var tyngre än vad det är i nuläget. Tripwire har gjort det intressanta valet att göra sidouppdragen individknutna till varje spelare, troligtvis för att möjliggöra så smidig flerspelarmatchning som möjligt. Tanken är god för flödet, men den innebär även att mycket av den gemensamma spänningen offras när varje spelare måste springa och fippla med objektiv på egen hand. I samma veva riskerar jag att splittras från de som har gjort uppdraget sen tidigare, vilket i det långa loppet kan sabotera lagets vinstmöjligheter för alla. Spelar man med röstchatt går det klart att samordna insatsen, men det blir inte riktigt samma som att ha ett gemensamt uppdrag.

Inför varje match har du möjligheten att välja vilken karaktär du vill spela som, och alla har de olika egenskaper och utrustning. Här glänser spelet till med ett förvisso ganska opersonligt, men ändå varierat utbud av krigare. Samtliga kan sparka rejält med mutanthäck, men de har alla något som gör just dem lite unika på spelplanen. Jag spelar mina första omgångar som commando, en skadefokuserad klass med smattriga maskingevär och en aggressiv liten drönare, men allt eftersom jag utforskar utbudet hittar jag andra spännande figurer. Jag fastnar exempelvis snabbt för ingenjören som med sina verktyg kan interagera med allt från dörrar, låsta kistor, monterade kulsprutor och lite annat smått och gott.

Utöver de som nämns ovan finns i nuläget även klasserna prickskytt, ninja, läkare och ”firebug”, alla med sin egna lilla touch på laguppställningen. Det finns inga begränsningar för hur många av varje klass det kan vara i en strid, men visst finns det en spänning i att utforska olika kombinationer och dess effektivitet på fältet. Varje karaktär har individuella utvecklingsträd med mängder av bonusar och modifikationer, men även unika förmågor och en uppsättning med vapen som kan låsas upp och anpassas allt eftersom man spelar som klassen.

Matcherna är uppdelade i sex stycken rundor med ett stegrande antal fiender som alla behöver besegras för att vinna. Mellan varje runda får man chansen att köpa lite ny utrustning, uppgradera den man har eller fylla på ammunitionen, allt för en valuta vars mängd baseras på rundans resultat.  Då och då kommer en specialrunda som bjuder på extra utmaning i form av starkare motståndare med andra förhållningsregler, och dessa är tillsammans med den sista rundan de roligaste i mina ögon. Som avslutning på varje omgång kommer nämligen en boss, och dessa kräver extra mycket samspel för att laget ska ha en chans. I nuläget är utbudet aningen snålt med endast tre olika bosstyper, men troligtvis fylls det ut med tiden. 

Spelets nivåer är varierande, väldesignade och framförallt väldigt stämningsfulla. Genom att experimentera mycket med ljussättning, inredningens placering och effekter så som dimma och rök har man ramat in den intensiva actionkänslan på ett nästan filmiskt sätt. Fiender kan dyka upp från alla möjliga håll och kanter, så det gäller att samarbeta så gott man kan för att hålla dem på avstånd. Skulle någon falla har man möjligheten att återuppliva dem, men det är lättare sagt än gjort när man konstant har någon som nafsar en i hälarna. Det blir många stunder som pendlar mellan kontroll och kaos, en balansgång som verkligen odlar känslan den här sortens spel behöver för att kännas levande.

Med Killing Floor 3 har Tripwire Interactive skapat ett spel som i mångt och mycket fortsätter att cementera seriens plats i floran av lagbaserade förstapersonskjutare. Trots ett visst förbättringspotential finns här underhållning att hämta, framförallt om du lyckas skrapa ihop ett gäng goda vänner att uppleva spelet med.