Recension: Kiborg [PS4, PS5]

Det är ingen direkt hemlighet att de inslag som karaktäriserar roguelike-genren går att applicera på alla möjliga sorts upplägg och teman. Själv förknippar jag huvudsakligen genren med färgglada, detaljerade och retrodoftande stilar, men den tredimensionella och mörka fängelsevärld som Kiborg utspelar sig i visar att mekanikerna är precis lika hemma där. Snart omvälvs jag av mordiska fångar som gör allt för att ha ihjäl mig, men inte av vilken anledning som helst. Jag är nämligen deltagare i en show där våldet är vägen till frihet, i alla fall på papperet.

Kiborg imponerar tidigt med en stilren visuell design och även om huvudrollen Morgans välansade mustasch känns som en lustig detalj i ett stenhårt fängelse är det lätt att komma in i en passande sinnesstämning. Rummet jag startar i liknar ett mellanting av en dojo och en fängelsematsal, och det är här jag tränar på mina olika förmågor samt spenderar den dyrt förvärvade valuta som utgör spelets drivande kraft. Som i de flesta andra spel inom den här genren är tanken att jag ska spela omgång efter omgång, lära mig av mina misstag och spendera erfarenhetspoäng för att slutligen klara spelet.

När jag känner mig redo traskar jag vidare in i ett angränsande rum, väljer skjutvapen, närstridsvapen samt vilka implantat jag vill att Morgan ska ha. De sistnämnda visualiseras genom högteknologiska kroppsdelar som kommer i olika set. Varje del ger olika förmågor och fördelar, men det är upp till mig om jag vill sikta på att helt set eller kombinera delar från flera olika. Inslaget är ganska roligt att pyssla med, och även om jag upplever att det kanske hade behövts något fler set så funkar de som finns väldigt bra. Effekterna är tydliga, och tillsammans med modifieringschip samt mutationer kan jag balansera om karaktären ytterligare. Ofta handlar det om att sänka en förmåga till förmån för en annan, men ibland kan det vara ännu mer radikala förändringar. Med en uppgradering kan jag exempelvis få fyra robotar att slåss för mig i utbyte mot att mina egna rörelser blir kraftigt begränsade.

För att ta mig framåt i spelet behöver jag klara av ett visst antal strider mot fängelsets intagna, och utmaningen ökar för varje ny strid jag ger mig in i. För de som har spelat Rocksteadys snudd på kultförklarade Batman-spel lär stridsupplägget snabbt kännas bekant, och Morgans flexibilitet låter mig hoppa långa sträckor från fiende till fiende. Utöver att dela ut små snabba slag kan jag även dra till med lite hårdare för att ta mig igenom motståndarnas gard. Blir jag omringad kan en snabb spinn-attack ge mig lite andrum, och alla rörelserna går att sy ihop till trevliga kombinationer som snabbt avverkar mina motståndare. Till en början kan jag bara enklare kombinationer, men allt eftersom jag tjänar in valuta kan jag låsa upp nya spännande rörelser och uppgraderingar.

Utöver knytnävarna kan jag som nämnt även nyttja såväl skjut- som närstridsvapen, och jag gillar hur utvecklarna har lyckats kombinera dessa tillsammans med Morgans övriga offensiva förmågor. Närstridsvapen har en begränsad hållbarhet, och de större skjutvapnen begränsat med ammunition för att inte göra mig allt för effektiv. De mindre skjutvapnen har oändligt med ammunition, men för att ladda upp magasinen behöver jag dela ut lite stryk på nära håll. När mina motståndare måttar slag mot mig kan jag rulla undan dem eller förbruka en del av min sköld för att blockera attacken. Får jag upp min gard i precis rätt tid kan jag dessutom tvinga motståndaren att tappa balansen vilket ger perfekta tillfällen att slå tillbaka med några kvicka slag.

Efter varje strid får jag en eller flera belöningar baserade på vilken väg jag har valt innan striden. Valet står alltid mellan två olika riktningar, och de belöningar som väntar på andra sidan visas smidigt på tv-skärmar i rummet. Då och då får jag möjligheten att besöka en affär, uppgraderings- eller läkarstation, men oftast blir mitt val mellan nya vapen eller implantat då dessa verkligen kan vända striderna. Oavsett vad jag väljer så frestar spelets varierande fiendeflora och underhållande stridssystem, vilket får mig att snabbt springa vidare till nästa utmaning.

Bland alla positiva egenskaper Kiborg besitter har en negativ egenskap nästlat sig in, och det är hur osmidigt man presenterar spelets handling. Efter att ha klarat mig igenom ett antal omgångar har jag fortfarande ingen större aning om vad spelet handlar om, och de korta snuttar av handlingen jag belönas med efter varje vinst mättar föga. Visserligen underhåller den skurkaktiga programledaren Volkov (vars röstskådis gör ett kanonjobb) mellan varje strid, men det räcker inte för att verkligen engagera mig. Det är synd att man har underskattat berättandets roll för spelet och det känns lite extra när man ändå har lyckats bygga upp en så stämningsfull värld för en berättelse att utspela sig i.

Kiborg är ett rejält underhållande spel på många vis, och även om inte handlingen levererar så finns det gott om andra inslag som gör det. Med varje avklarad omgång ökar svårighetsgraden, fienderna utvecklas, och mina strategier förändras. Nya vapen, egenskaper och förmågor lockar mig att fortsätta, men det är den tunga dosen av action som verkligen ger det här spelet en stabil ryggrad.