Recension: Hotel Barcelona [PS5]

När det kommer spel från Swery eller Suda51 spetsar många öronen och vill höra mer om det. Hotel Barcelona har båda namnen med som upphovsmän och det borde väl vara indikation på kvalitet? På deras kollektiva CV hittar du spel som No More Heroes, Lollipop Chainsaw, och Deadly Premonition.

Här axlar du rollen som Justine, en nykokt US Marshal som efter en bilkrasch vaknar upp på ett mystiskt hotell mitt ute i ingenstans. Hon är dessutom besatt av själen av en ökänd seriemördare som har samma mål som hon har, fast av helt fel anledningar. Men på den ljusa sidan är detta något som även ger henne övernaturliga krafter.

Hotel Barcelona är i grund och botten en tvådimensionell action-roguelike. Huvudloopen är fokuserad på att utforska en plats på hotellets område, besegra fiender och möta en boss. Bossen är en avatar av en seriemördare som överdrivs i sin gestaltning av morden de genomfört, som exempelvis mördaren som fokuserade på baseball-ledare och självklart jagar dig med ett gigantiskt basebollträ.

Temat är grundat i klassiska skräckelement, men i detta fall överdrivna sådana som är uppskruvade till elva. Det finns givetvis ett monster i en garderob, köttätande pirayor och mördarclowner som kommer agera antagonister i din framfart i nivåerna. Berättelsen drivs framåt av dialoger med olika figurer, men både leveransen och innehållet lämnar mer att önska. Röstskådespelarna känns extremt omotiverade och som att de sitter vid ett bord och läser ett manus innantill, och berättelsen i sig känns mer som ett farthinder för själva spelandet än en drivkraft framåt.

Stridssystemet är helt okej, även om det är väldigt svårt innan jag hunnit låsa upp fler förmågor, nya vapen och vapenuppgraderingar. När jag väl fått snurr på det och hittat ett vapen jag trivs med svänger pendeln över åt det andra hållet och spelet känns åt det enklare hållet. Uppgraderingssystemet känns aningen torftigt och jag har låst upp det mesta när eftertexterna rullar. De olika typerna av valuta i spelet delas ut med ganska ojämn fördelning, då vissa saker finns i överflöd medan andra i princip lyser med sin frånvaro.

Bossarna är precis som väntat den största behållningen, och vid första försöken är de tuffa. Men när jag väl har lärt mig attackmönstren så känns de förvånansvärt simpla. Det finns några bossar som kräver lite pyssel också. En är exempelvis gömd bakom ett flipperspel där du måste klara ett antal uppdrag innan du kommer dit. Det finns fler av dessa typer som är roliga inslag på vägen genom spelet, och jag vill inte avslöja dessa då det finns en del kul överraskningar där.

Det finns också onlineelement där du kan invadera andra spelare eller spela i samarbetsläge. Jag har testat att invadera och sabotera för andra under deras bossfajter, men jag har inte hittat ett enda spel för samarbete trots flera försök vid olika klockslag.

På det hela taget känns upplevelsen lite ihålig och ytlig. Jag blev rätt paff när eftertexterna rullade och hade förväntat mig ett mer omfattande spel. Om du är ett stort skräckfan eller följer Suda51 eller Swery slaviskt så kanske det finns något för dig att hämta här, men för mig så finns det både bättre tvådimensionella actionspel och roguelikes som tilltalar mig mer.