Recension: Eriksholm: The Stolen Dream [PS5]

Eriksholm: The Stolen Dream har ett högst svenskklingande namn av en anledning. Utvecklaren River End Games är nämligen baserad i Göteborg och består bland annat av flera veteraner från DICE och andra studior. Eriksholm: The Stolen Dream är studions debutspel och siktar in sig på den sorgligt underskattade isometriska stealth-genren där titlar som Commandos, Shadow Tactics och Desperados länge varit måttstockarna att sträva efter. Kan Eriksholm ta sig an dessa giganter eller snubblar spelet i skuggorna?

Skådeplatsen för spelet är inte helt oväntat staden Eriksholm, en plats med tydliga skandinaviska inslag men som också doftar starkt av såväl Paris under tidigt 1900-tal som brittisk industrimetropol. Berättelsen följer Hanna, en ung flicka som precis återhämtat sig efter en allvarlig sjukdom, som måste ge sig ut i staden på jakt efter sin försvunne bror Herman som är eftersökt av polisen. Vad som följer är en spännande och oväntat känslostark resa genom Eriksholm där Hanna undviker polisen för att ta reda på vad som har hänt hennes bror. Detta görs främst genom att smyga och undvika fiender på ett sätt som känns omedelbart bekant för dig som har spelat någon av serierna jag nämnde i det inledande stycket.

Det dröjer oväntat länge innan Hanna får några möjligheter att försvara sig eller gå på offensiven mot poliserna som söker efter henne. Detta gör att spelets inledande timmar helt och hållet fokuseras på att undvika konfrontationer, vilket oavsett är att föredra då de oftast leder till att jag måste börja om från senaste sparpunkt. Jämfört med exempelvis Shadow Tactics eller Commandos är Eriksholm dock en klart mer styrd upplevelse och utvecklarna har designat nivåerna och stadens områden med en tydlig väg från start till mål med endast små avstickare möjliga längs vägen.

Jag skulle nästan vilja påstå att Eriksholm på grund av detta påminner mer om ett pusselspel än ett renodlat strategispel med smyginslag. Det lämnas inte särskilt mycket utrymme till uppfinningsrikedom, utan saker och ting skall göras i en specifik ordning i de flesta fallen. När jag en bit in i spelet får tillgång till fler spelbara karaktärer som båda har sina egna styrkor och svagheter öppnas det hela upp aningen mer men det är likväl utvecklarnas väg som är den enda gångbara.

Vissa kanske kan se detta som något negativt men för min egen del är det uppfriskande att få gnugga geniknölarna i dessa pussellika sekvenser i stället för att få helt fria tyglar och jag anser att Eriksholm faktiskt sticker ut mer ur mängden just tack vare detta upplägg.

En av spelets största behållningar är annars berättelsen som lyckas vara överraskande och mer involverande än jag väntade mig. Av spoilerskäl väljer jag att inte gå in på den i någon större utsträckning och därför är skärmdumparna i denna recension från tidiga delar av spelet för att låta dig som läsare uppleva allt på egen hand.

Och uppleva spelet borde du verkligen. Eriksholm: The Stolen Dream är en av årets största och mest positiva överraskningar hittills för min egen del. Med det sagt är inte spelet felfritt på något sätt. Det må se fullständigt fantastiskt ut, med otrolig miljödesign och stämningsfull musik, men i vissa stunder känner jag att röstskådespelarna inte riktigt levererar fullt ut. Vissa repliker känns mer ”upplästa” än faktiskt skådespelade, vilket rycker mig ur upplevelsen vid ett fåtal tillfällen.

Jag behöver också påpeka vissa animationer hos spelets ”statister”, eller snarare bristen på dessa. Det händer nämligen att jag stöter på karaktärer som Hanna eller någon av hennes vänner interagerar med utan som är just statister. I vissa sekvenser märker jag att dessa karaktärer är helt frusna i vad de gör, till exempel en fiskargubbe som står med metspö i handen så stilla att man kan tro att han stött på självaste Medusa.

Dessa karaktärer är givetvis tänkta att endast fylla ut miljöerna och inte granskas så pass noga som jag har gjort men det var likväl störande när jag stötte på dem. Jag upplever också att kameran emellanåt kan hamna i lägen där det är svårt att hålla koll på vad som händer utan att jag behöver rotera den. I de flesta fall löses detta genom att karaktären jag spelar som har upplysta konturer genom väggar och dylikt men när det är många höga byggnader runtomkring kan det bli en smula problematiskt

Jag vill understryka att jag verkligen påpekar småfel nu. Dessa är ingenting som på det stora hela förstör upplevelsen utan mest minimala irritationsmoment som försvinner så snart jag dras in i nästa smygpussel runtomkring i Eriksholm. För fans av genren är denna titel ett måste och för den som är nyfiken borde det också hamna högt upp på önskelistan. River End Games har debuterat med bravur och jag kommer definitivt hålla koll på vad de hittar på härnäst!