Recension: Echoes of the End [PS5]

Actionäventyr med inslag av fantasy eller mytologier har fått ett uppsving på senare år och jag vill lägga Echoes of the End i det facket. Myrkur Games är en isländsk 40-mannastudio baserad i Reykjavik och det är väldigt uppenbart att världen inspirerats kraftigt både av Islands miljöer och mytologi.

Du axlar rollen som Ryn, en krigare och magiker som dras in i intrigerna då grannlandet försöker invadera. Magi är något ovanligt och det visar sig snabbt att Ryn är en formidabel motståndare som utan problem kan ta sig an både fiendetrupper, jättar och troll.

I grund och botten bjuds du här på ett actionäventyr som blandar strider, plattformande och pussel, där de olika komponenterna varierar i kvalitet. Jag kan inte låta bli att tänka på de två senaste God of War-spelen som också är baserade på nordiska myter och utspelas kring snötäckta berg och liknande omgivningar.

Stridssystemet bygger på närstrider med svärd, men med tiden får du även tillgång till magier och en kompanjon som kan hjälpa till att tillfälligt paralysera fiender och i vissa fall hålla i dem eller ha några egna attacker. Striderna känns ganska enformiga och repetitiva, särskilt som det bara finns ett 20-tal unika fiender och variationen är ganska sparsam mellan de olika typerna. En annan sak som ger smolk i min bägare är de långa animeringarna som låser upp möjligheten att blocka eller ducka, och det händer alltför ofta att jag sitter och hamrar på parera-knappen men ändå blir träffad.

Det finns dock ett par unika saker som jag gillar med stridssystemet också. Att helningen är en kanaliserad trollformel som kan avbrytas av fiender tvingar mig att både hushålla med mina livspoäng och vara taktisk med både positionering och timing för när jag vågar använda den. Den andra detaljen jag gillar är att mina magipoäng regenererar när jag attackerar med svärdet och det tvingar mig att variera mina attacker och använda hela verktygslådan. Det senare är dock en sanning med modifikation då det oftast finns kontrollpunkter mellan varje större strid så att jag kan få tillbaka allt liv och mana ändå.

Spelets allra svagaste kort är plattformsmomenten. Bandesignen är oftast intressant sett till plattformsutmaningarna, men genomförandet lämnar en hel del att önska. För att plattformande ska fungera måste jag känna att jag har kontroll och att varje misstag är mitt och inte spelmotorns. Tyvärr händer det alltför ofta att Ryn inte greppar avsatsen eller klätterrepet som jag siktar på och jag svär både en och två gånger. Dessutom ställer kameran till det ibland, särskilt i slutet när jag låst upp en teleporteringsförmåga som jag måste använda i luften och hinna sikta med ett hopp innan det genomförs automatiskt efter någon sekund.

Om jag vänder på steken så är pusslandet spelets absolut starkaste kort. Det finns några riktigt spännande mekaniker i form av att växla mellan två tidsåldrar där miljöerna ser annorlunda ut och att kunna placera ut skuggor som det går att teleportera till. Några av gåtorna är ordentligt kluriga och vid ett par tillfällen blev jag tvungen att prova mig fram nästan med uttömmande sökning för att hitta möjliga lösningar.

Förutom plattformandet håller jag både världen, miljöerna och berättelsen som styrkor i Echoes of the End. Efter att ha besökt Island så sent som för tre månader sedan så känner jag igen mig i mycket av det som upplevs. Exempelvis de vitnande klipporna vid varma källor där mineralerna fäller ut ser ut exakt som det gör på Island. Berättelsen i sig är en klassisk gott mot ont, föräldraskap och familjerelationer och den starkes rätt, men i de här miljöerna och med de här karaktärerna känns det ändå fräscht och spännande.

På det hela taget är Echoes of the End en småtrevlig upplevelse som inte innoverar eller driver genren framåt, men som verkligen är värt en genomspelning om du uppskattar berättelsetunga actionäventyr.