Recension: Doom: The Dark Ages [PS5]

Spelvärldens kanske brötigaste krigare är tillbaka, och den här gången får begreppet ”gå bärsärk” verkligen leva ut sin rätt då Doom: The Dark Ages (likt titeln avslöjar) utspelar sig i en annan tid. Serien vars teman vanligtvis lutar lite mer åt det futuristiska hållet gör här en liten sväng till förmån för nedgångna slott, kedjor och spikklubbor. Andra saker förblir däremot oförändrade. Sluga helvetesprinsar, ondskefulla häxor och horder av demoner konspirerar nämligen bakom kulisserna, och det dröjer inte länge innan helvetet bryter loss. Lyckligtvis finns det en effektiv åtgärd mot sådana problem.

Doom är på många sätt en ikonisk serie med spel inom den här intressesfären, så visst väcks nyfikenheten hos många när utvecklarna på Id Software börjar viska om nya spel i serien. Med Doom: The Dark Ages har man precis som man gjorde med Doom (8/10) velat utveckla upplägget lite samtidigt som man värnar vissa drag som kännetecknar serien. Ett exempel på det sistnämnda är spelens handling som trots att de inte får ta för stor plats ändå ska ge en gnutta narrativt driv. Så är det även i det här spelet, och handlingen förpassas nästan helt till korta klipp mellan nivåerna, eller små informationsrutor i uppslagsverket.

Trots titeln och den initiala beskrivningen är världen det här spelet utspelar sig i inte helt fritt från futuristiska inslag, och tillsammans  med ”medeltidstemat” skapar det en intressant ram för berättelsen att utspela sig i. I början av spelet får vi veta att vår huvudkaraktär, ”The Slayer” huserar hos ett prästerskap som förvarar honom i syfte att slå ner på olika demoninvasioner. Det är inte en helt frivillig affär, och den lynniga krigaren hålls under tajt kontroll med en manick som förtrycker allt annat än hans enorma hat mot just demoner. Allting sätts på sin spets när den onda prinsen Ahzrak får för sig att stjäla en gudomlig relik från människorna, och ”The Slayer” skickas ner för att styra upp det hela.

Handlingen är enkel och diskret, men snyggt presenterad genom stilrena videosekvenser, effektiva övergångar och bra röstskådespeleri. Som vanligt gör utvecklarna en fin balansgång för att hindra berättandet från att ta för mycket plats, och jag tycker att man är lite väl försiktiga i det avseendet. Gång på gång har man visat att man har skickligheten att skapa såväl inbjudande världar som intressanta historier, och det är på tiden att man ger dem lite mer plats om man frågar mig.

Till skillnad från Doom och dess uppföljare Doom Eternal (9/10) där snabb action och knivskarpa rörelsemönster låg i fokus har man i det här spelet gått in med ett något annorlunda tänk. Man är fortfarande ganska snabb, men med en sprillans ny motorsågsutrustad (!) sköld är tanken att det defensiva spelet ska ersätta några av de varv runt slagfältet som vi annars är vana vid att löpa. Till det kommer också ett utbud av såväl närstrids- som skjutvapen där gamla klassiker blandas med intressanta nykomlingar. Närstridsvapnen fungerar som en sorts komplement till skölden, och underhåller kungligt när jag får tillfälle att använda dem.

Striderna är som väntat många och intensiva, och klassiska fiender i ny design gör tidigt att jag känner sig som hemma på slagfältet. Likt föregående spels upplägg finns det en röd tråd i att få igång ett flöde av handlingar som kan hålla vår hjälte på fötterna samtidigt som man arbetar ned motståndet man ställs inför. Fiendernas aggressivitet och antal gör att hälsa, pansar och ammunition förbrukas fort, så för att överleva gäller det att jag själv är minst lika offensiv. Olika vapen och egenskaper är kopplade till vissa resurser och för att få vad jag behöver måste jag utföra vissa kategorier av handlingar för att fylla på mina mätare, ofta när det är som mest akut.

Skölden kan ge ett välbehövligt skydd vid dessa tillfällen, men dess begränsade energi innebär att det bör göras med återhållsamhet. Dess främsta funktion är istället förmågan att reflektera vissa av de projektiler som avfyras mot mig. Dessa kommer ofta i förbestämda mönster och markeras ut i en tydlig grön färg för att väcka mina reflexer till liv. Det är en tillfredsställande funktion som med rätt användning verkligen kan växla upp spänningen och förvandla en stundande förlust till en vinst. Tillsammans med de övriga vapnen fyller den en trevlig verktygslåda som verkligen håller spänningen på topp striderna igenom.

När jag inte förpassar demoner utforskar jag spelets relativt varierande miljöer. Dessa kommer i lite olika format och fylls ut med hemligheter och resurser som låter mig uppgradera min utrustning och motivera genomgående undersökningar på samma gång. Oftast sker detta till fots, men vid några tillfällen får jag även möjligheten att flyga runt på en högteknologiskt utrustad drake, samt klampa runt i miniatyrstäder bakom ratten på en gigantisk krigarrobot. Dessa nivåer är något linjära, men trots det uppfriskande och underhållande på sitt sätt.

Doom: The Dark Ages bär på många sätt vidare den fackla av aktualitet som serien plockade upp igen vid sin nystart 2016, och såväl äldre fans som nya rekryter lär bli nöjda. Det är ett spännande, intensivt och brutalt spel där nya grepp varsamt har arbetats in i ett sedan tidigare populärt koncept, allt för att skapa en rejäl dos med action.