Recension: Death Stranding 2: On the Beach [PS5]

Nu när vi närmar oss nästan sex år sedan Kojima Productions släppte Death Stranding (9/10) är jag säkert inte ensam om att grubbla på om jag verkligen förstår alla förbryllande vändningar i berättelsen. Men istället för att reda ut allting en gång för alla har jag nu kastat mig ännu djupare in i denna märkliga tjärfyllda bassäng av knappt sammanhängande begrepp.

Det kanske låter som att jag är kritisk, men faktum är att de snudd på David Lynch-liknande berättelsedragen är en stor del av charmen i denna dystopiska framtidsupplevelse som kläckts från Hideo Kojimas oförutsägbara tankar. Nu är det dags för en uppföljare till spelet som bjuder på lika delar av paketleverans och flummiga filosofiska tankar, och det dröjer inte länge innan jag märker att teamet inte håller tillbaka denna gång heller.

Knappt ett år efter de dramatiska händelserna i föregångaren har vår protagonist Sam beslutat sig för ett liv under radarn tillsammans med Lou. Pappalivet fungerar snudd på idylliskt tills Fragile dyker upp från ingenstans en dag och vill ha hans hjälp att ansluta Mexiko till det internet-liknande nätverket som var en stor faktor i föregångaren. En stor anledning till detta är att anslutningarna har frambringat en oväntad bieffekt i form av en mystisk portal som leder till andra platser i världen. Detta är förstås en viktig faktor i jobbet med att återansluta hela världen, då resor över haven har omöjliggjorts av tjära och det destruktiva timefall-regnet.

Motvilligt går Sam med på att göra ett sista jobb innan han kan lägga det förflutna åt sidan och fokusera på framtiden med dottern. Som förväntat blir det inte ett snabbt och enkelt jobb. Komplikationerna hopar sig när intrångslarmet för Sams dolda hembas aktiveras och ett gäng mystiska rödfärgade, mekaniska styrkor börjar dyka upp. Utan att avslöja för mycket av berättelsen leder den väldigt snart in i den gigantiska portal som uppstått i södra Mexiko vilken placerar dig på Australiens västra kust, och det är dags att ansluta hela denna enorma ö till chiral-nätverket.

Precis som i föregångaren är berättelsen ibland fullständigt nonsens, men lyckas ändå med hjälp av charm och kontext skapa något som jag ändå accepterar fullt ut. Det handlar bara om att spänna säkerhetsbältet och följa med på turen, för även om allting inte förklaras i detalj fungerar dessa emellanåt bisarra designval i sammanhanget av den mörka och postapokalyptiska värld som skildras. En skeppskapten som kan navigera de underjordiska tjärströmmarna för att han förlorade sin hand i tjärhavet? Visst, varför inte? En man som separerades från sin mänskliga kropp och fastnade i en docka? Absolut, hundra procent!

Som en balans till alla dessa märkligheter är en av spelets huvudmekaniker väldigt grundade, och då tänker jag på paketleveranserna. Vid varje terminal som du ansluter till nätverket får du välja mellan en rad olika leveransuppdrag som leder till högre status hos mottagaren vid utförandet. Högre status leder till bättre utrustning och mer råvaror för att reparera och uppgradera omvärlden, vilket är ett hål som jag trillade djupt ner i. När jag började få tillgång till fordon och vägbyggen var det nästan högsta prio för mig att se till att alla vägar var funktionella för att förenkla mina leveranser, och det var otroligt tillfredsställande när jag lyckades mer än halvera leveranstiden på en rutt.

Något som verkligen bidrar till upplevelsen av att navigera vildmarken i Australien är den makalösa grafiken. Redan i introduktionsscenerna började jag gnugga ögonen för att miljöerna bitvis såg ut som riktiga videosekvenser, och det förstärks ytterligare när du kämpar mot klippor och vattendrag med bara naturens ljud som sällskap. Det här är tveklöst ett av de snyggaste spelen som har släppts, och om du har en förkärlek för fotolägen i spel kommer du inte att kunna gå många meter innan det är dags att ta en ny, häpnadsväckande vacker bild.

Death Stranding 2: On the Beach är en på alla sätt och vis otroligt välgjord uppföljare där teamet verkligen har lagt krut på att förbättra varje enskild liten punkt från föregångaren. Det finns en mer välavvägd framstegskurva där du inte längre behöver nöta onödigt mycket för att få nödvändiga uppgraderingar, men där du belönas ytterligare för den extra tid du lägger på varje enskild kontakt.

Vissa delar av första spelet kunde kännas som ett nödvändigt ont för att driva berättelsen vidare, men detta har verkligen polerats bort från Death Stranding 2 och själva fundamentet av spelmekaniker är starkare än någonsin. Jag förväntade mig inte att detta skulle bli ett av spelen jag skulle lägga flest timmar på i år, men det har verkligen en förmåga att fullständigt sluka hela dagar för mig och jag ångrar inte en sekund.