Recension: Daemon X Machina: Titanic Scion [PS5]

Det ursprungliga Daemon X Machina släpptes aldrig till PlayStation utan var en Switch-exklusiv konsoltitel (spelet släpptes också till PC dock) som bjöd på en rejäl dos mecha-action som dessvärre rullade lite väl svajigt på Nintendos förra konsol. Nu när uppföljaren Titanic Scion är här dundras titeln ut på flera plattformar samtidigt och även på PlayStation 5 förstås.

Att kalla Titanic Scion för en ”uppföljare” är dock en sanning med modifikation. De båda spelen utspelas i samma universum men utöver grundupplägget är det inte mycket som kopplar samman titlarna (om jag nu inte råkat missa någon väldigt tydlig bit av berättelsen under mina timmar med spelet).

I föregångaren var spelets mechs, kända som ”Arsenal”, stora åbäken som tornade upp sig över min karaktär så snart jag hoppade ur enheten. I denna del har Arsenal-rustningarna krympt till en betydligt mindre storlek, tänk mer Iron Man än Gundam och inledningsvis känns detta som något av en besvikelse. Känslan av att kontrollera en snudd på ostoppbar stridsmaskin förtas lite när alldagliga soldater i rustning kan utgöra ett reellt hot.

När jag har harvat mig genom den inledande nivån som lär mig grunderna i Arsenal-kontroll och som sparkar igång berättelsen anländer jag på spelets huvudsakliga skådeplats, nämligen ”Blue planet”, den planet som kontrolleras från rymdstationen ”The Gardens”. För att vara en berättelse som egentligen inte fyller någon större funktion annat än att ge min karaktär ett syfte är den fylld av olika termer som ”Reclaimers”, ”Axioms”, ”Outers” och flera andra. Faktum är att spelet inleds med en bokstavlig vägg av text som etablerar världen och trots att jag läst den flera gånger är jag inte helt hundra på vad som pågår.

Nåväl, när jag väl anlänt på Blue Planet åker narrativet nästan ut genom fönstret för min egen del då jag plötsligt finner mig själv tvungen att ta jobb som både legosoldat och som slagskämpe i gladiator-liknande arenastrider. Mitt mål är att ta mig upp till The Gardens för att rädda en vän och för att göra det behöver jag resurser för att uppgradera min Arsenal hos Forge, den godhjärtade lokala fixaren.

För att tjäna pengar behöver jag utföra diverse uppdrag i den semi-öppna världen och för att få högre rank och kunna ta mig an svårare samt mer belönande uppdrag måste jag strida i arenan mot andra legosoldater och diverse utmanare.

Det hela är en ganska effektiv loop som bidrar till att spelet känns hyfsat varierat, då det är en stor skillnad på att ta mig an en motståndare i arenan jämfört med de olika monster och andra fiender som väntar utanför min bas.

Det tar en liten stund för min åldrande hjärna att få kläm på kontrollschemat när jag bränner omkring i min Arsenal men när fingrarna väl är kalibrerade flänger jag runt mina fiender med enkelhet. Det Daemon X Machina: Titanic Scion gör kanske allra bäst är att spelet låter mig känna mig cool när jag glider, flyger, skjuter och hugger mig fram genom världen. Möjligheterna att skräddarsy min Arsenals funktioner och utseende är skrämmande många och jag kan rentav färga de individuella delarna av min rustning på så pass detaljerade nivåer att jag på ett ungefär kan återskapa mina favoritmechs från diverse anime-serier.

Ute i spelvärlden stöter jag på fiender av flera olika slag och storlekar, vilket är där mitt problem med Arsenal-storleken faktiskt korrigeras något. Ute på ett uppdrag väldigt tidigt in i spelet flyger jag förbi det som ser ut att vara resterna av en enorm mekanisk best. Döm av min förvåning när samma best reser sig likt en enorm metall-kaiju när jag far förbi och börjar attackera mig. Jag gjorde ett tappert försök att fälla roboten men det visade sig pinsamt snabbt att detta är en fiende som jag är menad att ta mig an betydligt senare i spelet.

Detta möte gjorde dock mycket för känslan av skala i spelet. Spelvärlden är överlag ganska tom förutom små kluster av fiender. Men när jag stöter på motståndare i storlek XXL som denna, väcks känslan av att jag är ett litet kraftpaket som kämpar mot svåra odds och det fick mig att tända till lite extra. Kamper mot spelets större fiender är för övrigt rejäla höjdpunkter då de bjuder på nästan Monster Hunter-liknande konfrontationer där jag behöver sikta in mig på deras svaga punkter och verkligen jobba med vapen som passar just den fiendetypen för att nå framgång.

Titanic Scion har ett flerspelarläge som jag tyvärr inte har kunnat testa under denna recension men möjligheten att spela med andra kan jag tänka mig förstärker jämförelsen med Monster Hunter. Eventuellt kan det också göra att spelet inte känns lika långrandigt, vilket är dess största svaghet.

Tyvärr kliver nämligen Titanic Scion i samma fälla som föregångaren. När jag har lagt flertalet timmar på spelet börjar det kännas lite tråkigt. Miljöerna är förvisso mer varierade denna gång men berättelsen är inget jag lägger någon större vikt vid, röstskådespelarna lämnar en hel del att önska och även om det alltid är roligt att uppgradera min Arsenal blir det till slut trist att flyga/springa omkring i samma miljöer hela tiden.

Är Titanic Scion ett bättre spel än föregångaren? Svaret är ja. Är det ett spel jag rekommenderar? Överlag skulle jag svara ”ja” även på den frågan. Jag hade dock önskat att jag ville skrika ”JAAA!!” från hustaken. Kanske inför en tredje del..?