Recension: Clair Obscur: Expedition 33 [PS5]

Clair Obscur: Expedition 33 är ett rollspel som funnit sin inspiration i japanska rollspel från 1990-talet och jag får många vibbar från de sena ensiffriga Final Fantasy-spelen. Till exempel känns resandet på världskartan som direkt taget från Final Fantasy VII eller VIII. Hela upplägget med de olika grottorna, hur de andra medlemmarna i äventyrargruppen portioneras ut, och inte minst stämningen formligen andas japanska rollspel trots att detta är utvecklat i Frankrike.

Världen som målas upp är tämligen dyster och dystopisk. Överallt finns det döda, bevarade kroppar från tidigare expeditioner som misslyckats. Detta förmedlas också genom ett blekare färgval som ger en närmast monokrom känsla. En bit in öppnas en världskarta upp och både fiender och intressepunkter är tydliga när du vandrar runt där.

Den allsmäktiga varelsen Paintress utför systematiska förintelser av människor, vilket leder till årliga expeditioner som skickas ut för att försöka besegra henne innan hela mänskligheten utplånats. Efter en avskedsfest för Expedition 33 tar du dig an rollen som historikern och expeditionsmedlemmen Gustave i ett försök att få ett slut på denna destruktiva cykel.

För mig är spelets starkaste kort stridssystemet. Jag är väldigt svag för turordningsbaserade strider och här kan du fundera hur länge du vill på vilken typ av attack du vill göra, och varje förmåga har dessutom ett tajmingbaserat mönster som kan ge bonuseffekter som mer skada eller flera träffar. På samma sätt kan du ducka eller parera inkommande attacker, och jag älskar verkligen älskar att om jag lär mig attackmönstren och har bra tajming så kan du helt undvika skada på alla attacker inklusive de från bossar. Färdighetsträden är stora och det finns massor av intressanta attacker att låsa upp.

Alla färdigheter känns unika och du kan bara ha sex stycken redo i taget, vilket gör att du behöver tänka strategiskt för att hitta de förmågor som klaffar bäst. Dessutom är alla spelbara karaktärer helt unika och bjuder på utmanande sätt att maximera skadan ut och hela och buffa dina vänner.

Jag måste även slå ett slag för spelets ljud, då röstskådespelarna gör en en fenomenal insats. Namn som Charlie Cox och Andy Serkis betalar sig verkligen här och bidrar med starka prestationer. Musiken är välkomponerad och passande, men är inte riktigt lika minnesvärd som de japanska rollspelen Clair Obscur har inspirerats av.

Berättelsen är tätt förknippad med världen och huvudkaraktärerna, och även om den är intressant ges lite för många ledtrådar vilket leder till att den blir lite förutsägbar. Med det sagt lyckas de vemodiga känslorna förmedlas allra bäst och det är i de deppiga stunderna spelets mest känslosamma delar kommer fram.

Striderna håller mig lycklig rakt igenom hela spelet och driver mig framåt, och jag väljer att slåss även när det går att springa runt fiender bara för att striderna är så roliga, och belöningarna gör det dessutom värt det. Grottorna är oftast väldesignade och spännande att utforska, men kan vara lite förvirrande med återanvända element och många förgrenade vägar. Ett litet smolk i bägaren är också att ett par av de obligatoriska grottorna är på tok för långa, och när jag besegrar en tredje boss utan att ha nått slutet rullar jag besviken med ögonen.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med upplevelsen när eftertexterna rullar och jag är otroligt imponerad över att en liten fransk studio kan skapa ett spel med en så genomarbetad värld och som till stora delar andas höga produktionsvärden. Jag ser med spänning fram emot vad Sandfall Interactive tar sig an härnäst.