Recension: Borderlands 4 [PS5]

När Gearbox Software introducerade idén att para ihop utrustningsjakten från Diablo-serien med en Mad Max-inspirerad post-apokalyps i form av Borderlands är det ingen överdrift att säga att jag var omedelbart såld. Och mycket riktigt tillbringade jag otaliga timmar med spelet när det släpptes 2009, vilket resulterade i en av mina första platinatroféer på PlayStation 3.

Passionen för serien har dock avtagit en aning i takt med uppföljarna, även om Borderlands 2 på många vis förädlar spelmekanikerna och konceptet. Nu när Borderlands 4 är här hoppades jag på att det skulle väcka liv i de gamla känslorna igen, men jag känner mig kluven till upplevelsen på flera fronter.

På sätt och vis är Borderlands 4 en nystart för serien, då vi lämnar planeten Pandora och många av de bekanta karaktärerna bakom oss. Gearbox drar dessutom ganska markant i handbromsen på den tsunami av galenskaper som på senare år har varit seriens signum, och på flera vis är det ett bra beslut. Jag hade personligen inte något emot karaktärer som Tiny Tina eller Handsome Jack, utan problemet var snarare hur de användes. Ett skämt tappar liksom charmen om karaktärerna skriker det oavbrutet med megafoner, och innan det hinner landa är det dags för fyra nya skämt. Det betyder inte att Borderlands 4 är seriöst på något vis, men det är mer sansat i framförandet, vilket är välkommet.

Berättelsen börjar med att våra fyra hjältar, varav du får välja en som din huvudkaraktär, blir tillfångatagna på fängelseplaneten Kairos. Hela planeten styrs med järnhand av den mäktige ledaren som är känd som The Timekeeper, och som verktyg för att hålla ordning utrustar han alla med ett styrchip som hakas fast i ryggraden. Det innebär att han när som helst kan ta kontroll över din kropp för att se till att du inte rymmer eller hittar på andra hyss.

Efter ett halvlyckat rymningsförsök vaknar du upp på en strand där seriens återkommande maskot Claptrap håller till, och innan du hinner formulera några tankar har du blivit värvad till motståndsrörelsen som ska försöka få stopp på The Timekeeper. De dåliga nyheterna är att ingen annan står på kö för att hjälpa dig, så det blir upp till dig att samla ihop allierade för att kunna genomföra kuppen som ska frigöra Kairos.

Tyvärr blir berättelsen aldrig speciellt engagerande eller intressant utöver ett sätt att driva dig framåt till nästa utmaning och nya, mer avancerade vapen. Däremot finns det en del charmiga upplevelser att hitta bland sidouppdragen, som exempelvis när jag stötte på en bomb som inte hade exploderat. Den börjar kommunicera med dig och förklarar att den befinner sig i en existentiell kris eftersom den inte lyckades göra vad den var skapad för. Det var ett överraskande välskrivet litet sidospår som visserligen är avklarat på några minuter, men som ändå träffade de rätta känslomässiga punkterna. Även om alla sidouppdrag inte håller denna nivå upplevde jag ändå att det fanns fler toppar att hitta där jämfört med huvudberättelsen.

Själva spelvärlden är vidsträckt, omväxlande och till stor del väldigt vacker, men den lider av ett ganska stort problem. Den känns överlag väldigt tom och livlös, vilket är en känsla som förstärks när jag behöver ta mig längre sträckor mellan uppdragsgivare och slutmål. Visst finns det fiender på vägen som försöker ha ihjäl mig, och jag kan stanna upp och meja ner dem, men det känns inte som att det finns någon poäng med att göra det. Chansen att få lite bättre vapen finns ju, men den chansen är betydligt högre när jag slutför ett uppdrag eller har ihjäl en boss.

Även om jag ibland känner att spelet är något förutsägbart och repetitivt finns det ändå något där under ytan som håller mig kvar. Spelkänslan som har gjort serien så framgångsrik är fortfarande där, och det är dessutom fortfarande spännande att få nya färdigheter och vapen med jämna mellanrum. Det finns dessutom en del tekniska problem som påverkar prestandan, vilket är frustrerande och kräver emellanåt att jag startar om spelet för att få vettig bildfrekvens igen. Spelet har kanske inte lika stor dragningskraft som seriens första två spel, men tillsammans med vänner finns det ändå en hel del nöje att utvinna här.