Recension: Blades of Fire [PS5]

Som en eldboll kastad från tomma intet dök Blades of Fire upp på mitt skrivbord för några veckor sedan, och även om jag inte visste så mycket om titeln väcktes min nyfikenhet av den lovande trailern. Det är alltid spännande att ge sig ut på okänd mark, och lika oförberedd som jag var visade sig också spelets protagonist, smeden Aran vara då han en dag uppmärksammar en strid i skogen nära sin hydda. Godhjärtad som han är kastar han sig in i konflikten, och händelsen blir snart gnistan som initierar detta intressanta fantasy-äventyr.

Huvudkaraktären Aran presenteras blygsamt i spelets början, men som spelare får vi en glimt av hans bakgrund som visar sig vara allt annat än vanlig. Trots sitt spartanska leverne bär han nämligen på något av en hemlighet. Han har en speciell koppling till de spirituella delarna av smide, vilket visar sig vara av stor betydelse då kungadömet står under en förbannelse som förvandlar metall till sten. Källan sägs vara drottningen, en person som en gång i tiden stod Aran nära men som nu förtrycker sin befolkningen med hjälp av diverse onda varelser hon har i sin makt. När Aran så lyckas rädda den unge mannen Adso från drottningens män visar det sig att sällskapet var på väg till den ensamma smeden för att lämna över en relik från det förflutna. En relik som kan rädda kungadömet från allt det onda.

Reliken, en gudomlig hammare låter Aran smida riktiga vapen, och tillsammans med Adso beger han sig mot drottningens tillhåll för att sätta stopp för hennes styre. Mycket mer än så får vi inte veta till en början, och det är också tanken bakom detta nästan road trip-aktiga spel vars handling är tätt kopplad till karaktärernas individuella upplevelse. Allt eftersom vi besöker nya platser, träffar på nya människor och slåss mot olika bestar antecknar Adso i sin journal och fyller ut världen vi befinner oss i. När det kommer till motståndare kan han allt eftersom jag besegrar flera av samma sort dessutom skriva ner möjliga strategier mot dem och vilka styrkor/svagheter de besitter.

Miljöerna som utvecklarna har byggt upp är makalöst vackra och smart designade, så pass att jag ofta stannar upp och super in min omgivning och stämningen den skapar. Detaljnivån är så pass imponerande att jag knappt kan påminna mig om när jag senast såg en fantasyvärld av den här kalibern. Hemligheter och utmaningar i de olika områdena motiverar en hög grad av återbesök, men den något enkla kartan kan göra det problematiskt att hitta det jag letar efter. I kombination med de stora områdena, ett begränsat antal läkedrycker och fiender som återskapas blir letandet stundvis frustrerande, men lyckligtvis händer det inte särskilt ofta. Det snåla utbudet av olika föremål och skatter lämnar mig däremot lite besviken.

För att ta mig an allt motstånd jag möter under spelets gång behöver jag nyttja Arans skicklighet som smed. Fallna fiender och olika föremål ger mig delar att smida med, och varje motståndare med en outforskad vapentyp nya idéer att fullborda. I motsats till de flesta andra spel inom genren får jag verkligen lägga ner arbete på sina vapen, och själv välja material och design samt banka till metallen så den får någorlunda rätt form. Det mesta går att anpassa, och genom att hitta speciella statyer kan jag låsa upp unika delar som ger olika attribut. Upplägget är lagom djupt, och jag gillar hur mitt arbete påverkar vapnets kvalitet. Inget vapen håller för evigt, men ju högre kvalitet, desto fler reparationer klarar det.

Striderna är ett av spelets huvudinslag, och det är här de olika vapentyperna blir relevanta. Alla fiender är tåliga mot olika sorters skada och kan ha pansar på vissa delar av kroppen som aktivt tvingar mig att svinga rätt och se till att jag har korrekt vapen för ändamålet. Träffzoner och vapens effektivitet visas tydlig med olika färger när jag låser mitt sikte på fienden, och nog bjuds det på mycket utmaning. Vissa fiender har nämligen andra egenskaper som spelar in i hur de agerar, och jag möter allt från troll som regenererar kroppsdelar till vattenandar som flyttar sina rustningsdelar mitt i striden.

Spelets handling levereras i ett makligt tempo, och jag kan föreställa mig att det inte är alla äventyrares ”kopp te”. Överlag är det ganska blygsamt med karaktärer och dialog, men det passar liksom in på ett sätt som jag tycker gör upplevelsen relativt unik i all sin enkelhet. Fiender och karaktärer som upprepar sina dialoger lite väl tätt bryter stundvis illusionen, men i det långa loppet är det inget jag stör mig nämnvärt på. Istället njuter jag av inlevelsen som övriga inslag i spelet skapar, mer precist musik, röstskådespeleri och ja, miljöerna såklart.

Blades of Fire må ha varit något av en doldis för mig till en början, men efter att ha spelat det vill jag verkligen lyfta fram det för de som vill uppleva ett nästan experimentellt grepp på äventyrsgenren. Det är ett intressant och vackert spel där stilrena designval och fokus på hantverk ramar in en annorlunda upplevelse.