Recension: Bionic Bay [PS5]

Jag är den typen av person som oftast lockas av en medryckande berättelse först och främst, men det finns ju förstås undantag. I Bionic Bay kastas du rakt in i hetluften utan några direkta upplägg eller röda trådar, men det hela genomförs så väl att jag aldrig ens stannar upp för att reflektera över det.

Du spelar som en vetenskapsman som kastas in i en märklig biomekanisk värld, som förstås är livsfarlig på alla möjliga vis. Lyckligtvis får du en rad olika förmågor som hjälper dig att övervinna de många plattformsutmaningarna, där den huvudsakliga mekaniken handlar om teleportering. Du kan placera en manick på många av spelvärldens föremål, och när du aktiverar den byter du helt enkelt position med detta föremål.

Det visar sig fort att utvecklarna har satsat på att göra denna mekanik till en mångsidig funktion, och inte bara ett sätt att förflytta hinder. Under spelets gång kommer du att få skapa broar, använda stora lådor som skydd mot kanoneld eller laserstrålar och en rad olika kombinationer med spelets andra färdigheter. En av mina favoriter är att teleportera ett föremål upp i luften och sedan använda en förmåga för att pausa tidsförloppet. Det skapar då en ny plattform att klättra på för att kunna ta dig vidare i nivåerna, och det känns väldigt tillfredsställande att göra.

Specialförmågorna är dock bara kryddan på den underliggande spelkänslan som består av en riktigt solid plattformsupplevelse. Jag skulle väl inte säga att styrningen känns supertajt som i en precisionsplattformare, utan den är lite mer sladdrig i brist på bättre uttryck. Den lite lösare känslan är dock helt perfekt för vad spelet försöker åstadkomma och passar bra in i de många fysikbaserade pussel och sekvenser du ställs inför. Jag vill även slå ett slag för de sanslöst underhållande ragdoll-effekter som uppstår emellanåt, där jag trots mångfaldiga misslyckande aldrig upphör att roas av den stackars protagonisten som planterar ansiktet i diverse inredning.

Miljöerna bjuder på en utsökt stämning där det ofta känns som att du är fast i en gigantisk maskin som det aldrig riktigt går att se vidden av. Det finns så otroligt mycket omväxling från nivå till nivå, och även om ett par pussellösningar återanvänds känns det mer som en välkommen referens till tidigare sekvenser än att idéerna har tagit slut. Grädden på det visuella moset är ett härligt effektivt, men lågmält soundtrack som verkligen skapar osäkerhet i denna science fiction-värld. Vid några tillfällen vrids dock intensiteten upp för att matcha dramatiken av en jaktsekvens eller dylikt, och jag är som klistrad i spelvärlden från start till mål.

Spelet bjuder på en hel del utmanande sekvenser under berättelsens gång, men det handlar inte om Super Meat Boy-nivåer av svårighetsgrad. För min egen del grundas mycket av utmaningen i mitt eget övermod när jag inbillar mig att jag har bättre koordination än vad jag faktiskt har. Den härliga styrningen uppmuntrar nämligen till att faktiskt höja tempot lite ibland, och det möts ofta med ond bråd död. Tack och lov har utvecklingsteamet förstått att det finns spelare som jag, och därför är kontrollpunkterna väldigt frekventa under nivåernas gång. Det är väldigt sällan du behöver backa mer än några sekunder, vilket gör att frustrationen aldrig riktigt infinner sig när jag försöker nöta mig igenom en svår hoppsekvens.

Det skulle vara lätt att kvalificera spelet som ett av årets hittills bästa indiespel, men det skulle inte göra Bionic Bay rättvisa. Det är helt enkelt en av de bästa upplevelserna som har släppts i år, oavsett vilka spel som inkluderas i jämförelsen. Det är inte ofta man finner suverän stämning, härlig variation och fantastiska spelmekaniker i en och samma produkt, men här finns det så att det räcker och blir över.