Recension: Baby Steps [PS5]

Det sägs att resan är målet, och med många spel stämmer det verkligen. Jag tänker specifikt på till det formidabla SnowRunner (7/10) men även From Software spelen där jag vill påstå att min favorit är Dark Souls Remastered (10/10). I dessa fall är båda titlarna oförlåtande men samtidigt belönande. Här är minnena starka av själva kampen, eller njutningen att ta sig vidare, att klara sig lite längre.

Samma sak gäller för Baby Steps, vilket är utvecklat av en trio individer med stora planer för genren promenadsimulator där Death Stranding satte måttstocken. I den här upplagan av simulator, är fokus dock helt och hållet på vandringen och resan. Och kanske ett och annat snöpligt felsteg.

Protagonisten är Nate, en medelålders glasögonprydd herre i en mysoverall. Under en kväll i hemmet beger sig resten av familjen ut medan Nate hellre sitter framför TV-apparaten hela kvällen. Men inom kort störs hans egentid av en blixt från klar himmel och han teleporteras till en okänd plats.

När jag tar kontrollen över Nate, befinner han sig i en dalgång och träffar genast på en udda människa som säger sig vara guide över området. Eftersom vår hjälte är väldigt introvert, lyssnar han inte på guidens tips utan fumlar sig ur konversationen och sätter sikte på berget bredvid honom.

Målet i spelet är såklart att ta sig upp på berget i hopp om att fly denna karga miljö och ta sig hem till den varma soffan igen. Men det ska visa sig riktigt besvärligt eftersom Nate vare sig besitter fysiken eller färdigheterna som krävs för bergsbestigning.

När jag skriver att jag tar kontrollen över vår hjälte, menar jag detta på det mest klumpiga sätt du kan tänka dig. Jag måste nämligen kontrollera vänster och höger ben genom att trycka in L2 respektive R2. Detta måste jag också tajma med balansen, vilken sköts med vänster styrspak. När jag har ett av benen i luften behöver jag även sikta in mig på var jag ska placera det. Detta innebär förstås därför ett antal magplask och lika många planteringar av Nates baksida i gyttja.

Det tar några minuter innan jag har vant mig vid styrsättet och inom kort får jag dessutom upp en ganska bra marschfart uppför berget. I början är utmaningarna ganska enkla och består av lite större stenar som jag måste ta hänsyn till men svårighetsgraden ökar stegvis och på vissa håll markant längre uppför sluttningarna och det dröjer inte länge innan jag behöver balansera över stockar och klättra på klippor.

Baby Steps är ett underbart verk för dig som tycker om rejäla utmaningar och spel som verkligen sätter dig på prov när det kommer till precision och uthållighet. Det är också helt och hållet hänsynslöst om du tappar fokus en kort sekund eller tar onödiga chansningar. I min senaste spelomgång slarvade jag ganska nära en bergstopp där jag skulle använda ett träd som övergång över en fors. Självklart slant jag med ena foten, tappade balansen och sköljdes nästan hela vägen ned till botten igen.

Men samtidigt är resan målet, som jag nämnde i inledningen. Många gånger har jag gjort grava misstag i spelet och trillat nedför en ravin eller sluttning och upptäckt något helt nytt, fascinerande som till exempel en lada där jag hittade en kyckling som ville följa med mig i mitt äventyr.

Baby Steps ger ingen pardon men skänker samtidigt ofta den där Souls-belönande känslan av seger när jag äntligen överkommer ett väldigt knepigt hinder eller hittar något alldeles unikt som spelet gömt för mig. Om du uppskattar spel som kräver precision och tålmodighet av dig och som samtidigt snabbt bestraffar dig när du gör ett slarvigt snedsteg, är detta ett måste för dig.