Recension: Arctic Awakening [PS5]

Det hela börjar med att Kai utföra ett rutinuppdrag, precis som jag skulle med denna recension. Att med hjälp av sitt flygplan leverera förnödenheter till en mindre utpost i norra Alaska. För mig handlade det om något så enkelt som att spela igenom ett spel och inhämta känslor av ett berättelsedrivet spel. Det skulle visa sig att ingen av oss skulle lyckas slutföra våra uppdrag då katastrofala skeenden drabbade oss båda.

För Kais del slutar uppdraget abrupt när han och hans kompanjon Donovan drabbas av en abnorm storm på väg till utposten. Den är så kraftig att planet formligen slits i bitar. Donovan lyckas hoppa ur planet med sin fallskärm men Kai biter sig fast vid kontrollerna och lyckas kraschlanda mitt ute i ödemarkerna.

Arctic Awakening visar ganska omedelbart på relativt lovande överlevnadselement, vilket lockar mig. Efter att ha vaknat till liv, behöver jag samla ved för en eld, leta efter föda bland de utspridda vrakdelarna och skapa skydd i flygplanets intakta del. Men redan när morgonen gryr och jag har överlevt natten, identifierar jag vissa tendenser i spelet som talar emot sina löften. Chipspåsarna, konservburkarna och läsken som jag samlade på mig kvällen innan är tillbaka på marken och jag kan enkelt öka på mitt förråd igen.

Berättelsen tar dock fart och jag reflekterar inte mer över det som hänt. Uppdraget nu består i att finna Donovan och försöka överleva tillsammans. Ensam är inte stark och förutom min följeslagare Alfie, som är en AI, levandes i en svävande robots kropp, behöver jag hjälp av en mänsklig varelse också.

Under berättelsens gång uppdagas jag med det faktum att Kai har ett svårt liv bakom sig där post-traumatisk stress från kriget och en splittrad familj har skapat ett oläkt sår som behöver vårdas. Om han inte stannar upp och mediterar regelbundet, blir stresspåslagen märkbara, samma sak gäller intaget av föda. Om jag inte fokuserar på Kais psykiska och fysiska hälsa med jämna mellanrum, blir spelupplevelsen dimmig och långsam.

Under sökandet efter Donovan, hittar jag märkliga byggnader och skapelser i naturen. Saker som absolut inte borde finnas där. Jag hittar stora antenner, kraftcentraler och underjordiska laboratorier som ser väldigt framtida ut, trots att äventyret utspelar sig ganska långt i framtiden. Helt plötsligt vänder berättelsen och blir ett mysterium som jag så gärna vill lösa. Vad är dessa gigantiska komplex skapade för? Var det en signal från antennerna som påverkade vädret och fick mitt plan att störta?

Tyvärr det svårt för mig att fullfölja äventyret och få svar på alla mina frågor. Jag motarbetas nämligen av ständiga krascher och buggar. I första kapitlet råkade jag göra ett val som tydligen inte var rätt och belöningen för mig blev att spelet totalhängde sig vid ett visst moment. Efter flertalet omstarter, ominstallationer och försök att påverka handlingarna åt ett annat håll, lyckades jag dock hitta rätt väg framåt och kunde fortsätta. I det näst sista kapitlet hände det igen och denna gång fanns ingen väg ut ur eländet.

När uppdateringarna som utvecklarna utlovat landar i PlayStation-världen kommer jag att fortsätta min resa i spelet. Berättelsen är tämligen gripande och intressant, även om promenadmomenten är lite för långa och dialogerna på sina håll ibland tenderar att vara lite tråkiga. Skicket som spelet befinner sig i under recensionstiden är dock tyvärr undermåligt och jag kan i dagsläget inte rekommendera annat än att du väntar ett tag innan du köper det. Det är också det ospelbara skicket som gör att det drar ned betyget med två poäng.