Recension: Agatha Christie – Death on the Nile [PS5]

Även om äventyrsspelen inte är en ledande genre längre, som på 90-talet, finns det fortfarande en del studior som håller facklan tänd. Microids tolkningar av Agatha Christies Poirot-böcker är ett återkommande inslag, och även om de inte alltid bjuder på de mest omvälvande spelupplevelserna har de ändå oftast en del guldkorn att avnjuta.

För ett par år sedan kikade jag närmare på Agatha Christie – Murder on the Orient Express (7/10) och nu har turen kommit till en annan långfärd, nämligen Death on the Nile. Den stora frågan jag hade inför recensionen var om teamet har lyckats fräscha till upplevelsen lite för att bjuda på lite mer inlevelse, och till en början kändes det faktiskt lovande.

Den klassiska berättelsen har nämligen förflyttats lite i tiden och utspelar sig här under 1970-talet istället för 1930-talet, och det kändes som en potentiellt lovande variation på originalkonceptet. Bara det faktum att vi får se vår käre Hercule Poirot i en kavaj med gigantiska slag är ju en belöning i sig. Spelet börjar dessutom på en nattklubb som dunkar ut discomusik medan du får gå igenom ett litet mysterium som både fungerar som upplägg till huvudberättelsen och en inlärningsprocess för alla spelmekaniker.

Här etableras även en parallell historia som en avstickare från källmaterialet, och det centreras runt ett mord på en visselblåsare som utreds av privatdetektiven Jane Royce. Hon misstänker att det har utförts av lönnmördare som anlitats av ett globalt företag som inte har rent mjöl i påsen, och även om det börjar som separata spår i spelet knyts mycket ihop av överlappande karaktärer som dyker upp i de olika spåren. Det är ett intressant sätt att skildra en berättelse som många redan känner till, men utan att göra alltför stora skiften i vad som gör den så tidlös från början.

När det kommer till lösandet av mysterier känns mycket bekant om du har spelat föregångarna. Det handlar mycket om att prata med vittnen, undersöka områden och med hjälp av ledtrådar och bevis skapa länkar som kan skapa kontext och ett händelseförlopp. Detta är ofta en av mina favoritdelar i dessa spel, då det är helt enkelt tillfredsställande att se att lösa trådar sakta men säkert knytas ihop. Ibland känner jag att det kan saknas lite information i denna meny för att göra en rent logisk koppling, men överlag fungerar detta system fortfarande ganska bra.

Spelet faller dock istället på de många märkliga pussel som du ställs inför. Jag har fått göra allt från att reparera en jukebox till att reparera en ångmotor på ett fartyg. I vissa fall kan dessa utmaningar vara underhållande, men när jag spelar som en mästerdetektiv kanske jag inte borde sysselsätta mig med saker som mekaniker borde vara bättre på? Utredningar, logik, observation och slutledningsförmåga är saker som borde ligga i centrum, inte ett glorifierat Pipe Mania-minispel för att kunna rätta till ångtrycket i en motor. Vissa pussel har dessutom illa förklarade mekaniker som frustrerar mig ännu mer och leder snabbt till att jag använder ledtrådssystemet i spelet för att snabbare kunna ta mig vidare i berättelsen.

Precis som i föregångaren lämnar röstskådespelarna en del att önska också, med krystade brytningar och bristande inlevelse i vad som faktiskt skildras. Källmaterialet bjuder ju faktiskt på en genuint spännande berättelse, och förtjänar betydligt bättre än de allt som oftast styltiga dialogerna.

Överlag är Death on the Nile ett dugligt spel som bjuder på en delvis nytolkning av en klassisk berättelse, och har en del överraskningar att bjuda på. Det är dock en knackig resa att ta sig igenom många av pusselsekvenserna för att komma till de bra bitarna, och det kan bli ganska frustrerande emellanåt. Om Microids tänker fortsätta med fler av Agatha Christies verk i framtiden hoppas jag att de tar lite nya tag i upplägget och gör något som passar bättre med källmaterialet.