Recension: The Legend of Heroes: Trails in the Sky 2nd Chapter [PS5]

Hur går man egentligen vidare från att ha släppt en universellt hyllad nyversion av ett av tidernas bästa japanska rollspel? För många spelstudior skulle detta säkerligen vara en fråga som skapar stora diskussioner och orsakar sömnlösa nätter för teamet. För Nihon Falcom var svaret dock enkelt. De fortsatte helt enkelt med att göra en exakt likadan nyversion av spelets ännu bättre uppföljare!

Trails in the Sky 2nd Chapter är alltså precis som namnet antyder fortsättningen på berättelsen som påbörjades i 1st Chapter, som släpptes för ganska exakt ett år sedan. Efter att ha rest runt i kungariket Liberl och till slut räddat dagen finner Estelle Bright plötsligt sig själv på egen hand, utan sin vapendragare Joshua, som försvunnit efter att händelser från hans förflutna gjort sig påminda.

Estelle är dock inte den som lägger sig ned och gråter över att hennes adoptivbror har övergett henne. Tvärtom är hon fast besluten att hitta Joshua och föra med sig honom hem igen, om hon så ska behöva spöa honom först och sedan släpa honom i håret. Helt själv är Estelle dock inte riktigt, för hon har ett helt gäng kamrater som är villiga att hjälpa henne. Samtidigt börjar den mystiska organisation Ouroboros sakta men säkert kliva fram ur skuggorna, vilket visar sig utgöra ett större hot mot hela kontinenten Zemuria än någon kunnat ana.

Eftersom berättelsen i 1st Chapter slutar oväntat dramatiskt är det inte konstigt att 2nd Chapter i princip bara tar upp stafettpinnen och rusar vidare. Med det sagt är det inte en rivstart direkt in i action från första sekund. Eftersom Joshua är försvunnen och den huvudsakliga konflikten från första spelet ändå är avklarad börjar 2nd Chapter i ett ganska långsamt tempo. Det är inte en fullt lika mjuk start som i föregångaren, men spelet tar ändå god tid på sig att återintroducera karaktärer och miljöer och bjuder således på flera kära återseenden.

Faktum är att stora delar av spelet utspelas i precis samma miljöer som 1st Chapter. Om du spelar båda dessa nyversioner direkt efter varandra finns det kanske en liten risk att du känner dig besviken över att så många områden återanvänds, men om det å andra sidan har gått ett tag sedan Estelle och Joshuas första äventyr lär du snarare bli varm inombords över allt som känns bekant.

När de första Trails in the Sky-spelen släpptes i början av 00-talet sågs de båda som två halvor av en hel berättelse, och så är definitivt fallet även här. Det innebär också att de spelmekaniskt sett är snudd på identiska, med samma mix av strider i realtid och turordningsbaserade motsvarigheter som jag kan aktivera när som helst. Eftersom samtliga karaktärer är betydligt starkare nu än vad de var i det första spelet har jag en betydligt större verktygslåda att leka med från start.

Detta innebär mer kraftfulla Quartz och Orbments och dessutom möjligheter för mina karaktärer att samarbeta med specialattacker på ett sätt som var tillgängligt först i slutet av 1st Chapter. Berättelsen har betydligt högre insatser än föregångaren och således är de spelbara karaktärerna bättre lämpade för att kunna tackla uppgifterna de ställs inför. I sann rollspelsanda finns det också klart fler spelbara karaktärer den här gången, inklusive fan-favoriten Kevin Graham, som gör storstilad debut.

Eftersom allting är så väl ihopvävt med det föregående spelet kommer jag nu till det egentligen enda som kan ses som ett minus rörande 2nd Chapter. Om du av någon anledning skulle välja att hoppa in i 2nd Chapter utan att ha spelat den första delen kommer du att stå en smula handfallen, minst sagt. Detsamma gäller för majoriteten av Trails-spelen, de är helt enkelt gjorda för att spelas i ordning från början, eller åtminstone från början av varje ”del” i den övergripande berättelsen. Tänk dig att du skulle hoppa in i Star Wars och börja med Rymdimperiet Slår Tillbaka eller att Gudfadern del II skulle vara den första du såg i den serien. Lite samma sak är det att hoppa in i mitten av en pågående Trails-berättelse.

Oavsett borde du spela 1st Chapter, för det var mitt personliga Årets Spel förra året, men det får ses som en parentes i denna text. Vad som däremot inte är en parentes är att 2nd Chapter kort och gott bjuder på mer av allt som gjorde föregångaren så fantastisk. Berättelsen är bättre, världen expanderad och stridssystemet utvecklas förvisso inte jättemycket men alla förändringar gör det bättre. Lägg till ett av de mest charmiga karaktärsgallerier som någonsin lett ett japanskt rollspel och du har ett framgångsrecept olikt något annat.

I och med Trails in the Sky 1st Chapter verkar serien äntligen ha börjat ta sina vacklande steg in i den breda allmänhetens medvetande och ut ur skuggan där den varit en framgångsrik underdog i många år. Jag säger inte att 2nd Chapter kommer blåsa upp Trails-spelen till Dragon Quest-nivåer av populäritet (även om serien definitivt förtjänar det) men det är likväl en monumental framgång att denna nyversion lyckas matcha och stundtals rentav överträffa Trails in the Sky 1st Chapter. Behöver jag säga att diskussionerna för Årets Spel 2026 likaväl kan avslutas här och nu? Jag har svårt att se att jag kommer avnjuta en bättre spelupplevelse under detta år än Trails in the Sky 2nd Chapter.