Recension: Quake [PS4]

Vi befinner oss i mitten av nittiotalet. Förstapersonsskjutare som genre är fortfarande i sin vagga. I Sverige är modemet årets julklapp och onlinespelande är ett fenomen som växer i snabb takt. Studion id Software, då i rampljuset efter att några år tidigare ha utvecklat Doom, släpper sitt nya spel Quake den tjugoandra juni 1996. Med sin moderna grafik, musik av Trent Reznor och häftiga design blir spelet för många ännu en klassiker inom sin genre. Tjugofem år senare har vi nu fått en liten uppdaterad version, komplett med expansioner och annat smått och gott.

Mycket har hänt sedan det ursprungliga Quake släpptes, men för många är det ett kärt återseende att få uppleva spelet igen. Till skillnad från storebrorsan Doom bär Quake på inspiration från skräckförfattaren H.P. Lovecrafts mystiska berättelser och en förkärlek för medeltidsborgar och gotisk arkitektur. Det hela låter kanske som upplagt för en deckarhistoria istället för en förstapersonsskjutare, men det är långt ifrån sanningen, för i Quake tummar man inte på mängden våldsamma konfrontationer och tung action.

Spelets originalkampanj har fått sällskap av två expansioner samt nya, och väldigt välgjorda, banor skapade av den Uppsala-baserade studion MachineGames. Kampanjen består av en serie nivåer fördelade över olika miljöer. De flesta nivåerna är relativt korta, men deras längd drygas ut med hjälp av pusselinslag och en utmanande svårighetskurva. Min karaktär (vars namn aldrig nämns) kan beväpna sig med ett gäng olika vapen för att rensa ut de mörka korridorerna från diverse monster. Det är inte ett särskilt stort vapenutbud, men de flesta av dem har tydliga för- och nackdelar som är bra att memorera eftersom de underlättar kampen mot de olika bestarna.

Nivåerna i Quake är byggda med eftertanke och utmanar på helt andra sätt än exempelvis Doom. Fienderna kommer för det mesta inte emot mig i särskilt stora grupper, utan har valts ut och placerats strategiskt i varje rum för att på så vis sätta press på mina egna rörelsemönster och taktik. Istället för att ha stora ytor med gott om utrymme vistas jag ofta i trånga gångar och rum där jag snabbt och skoningslöst dör om jag inte tänker mig för. Att jag kan spara var som helst under de korta nivåerna är både positivt och negativt beroende på hur man ser det. Dör jag får jag börja om från nivån jag var på, vilket kan kännas tungt, så när mitt tålamod tryter under en svår nivå sparas det intensivt så att jag slipper starta på ruta ett. Att göra så ger mig lite dåligt samvete, och det känns bättre att klara nivån i ett enda svep när det går.

Möjligheten att spela med flera spelare har alltid varit en viktig del av Quake och det är intressant att uppleva en klassisk Quake-deathmatch ur ett nutida perspektiv. Under de flesta av matcherna jag spelar åker jag på rejält med stryk, vilket säger mig att det troligtvis är många gamla veteraner som likt mig återupplever forna glansdagar. Trots att en del av inslagen i dessa matcher kanske känns lite förlegade för många så går det inte att sticka under stol med vilket inflytande spelet har haft för utvecklingen av förstapersonsskjutare som genre. Det är enkelt upplagt, men intensiteten tillsammans med den glödande nostalgin gör att jag påminns om hur det var att spela den här sortens spel en gång i tiden. En tid då man klarade sig utan moderna inslag som troféer, upplåsbart material och dagliga utmaningar som lockar med fåfänga belöningar.

Den här utgåvan av Quake kan framförallt ses som en hälsning, huvudsakligen riktad till dem som en gång i tiden startade sitt intresse för genren med bland annat det här spelet. Det är en välpolerad upplevelse som trots att det inte bjuder på så många nyheter ändå lyckas förvalta sitt innehåll och väcka gamla minnen till liv. Det flyter på bra och de lågupplöst kusliga miljöerna får en passande och involverande atmosfär med hjälp av det uppdaterade soundtracket. Oavsett om du är ett gammalt fan eller bara är nyfiken på en gammal klassiker så har Quake troligtvis något för dig.