Recension: Onimusha: Way of the Sword [PS5]

Capcom har haft ett fullkomligt fenomenalt 2026 hittills. De har släppt tre stortitlar och av dessa har jag haft möjligheten att recensera två av dem, nämligen Monster Hunter Stories 3 (9/10) och Pragmata (9/10). Bägge titlarna belönade jag med betyg 9 av 10 och om jag hade recenserat Resident Evil Requiem (9/10) hade jag satt samma siffra. Nu när Capcom väcker liv i Onimusha efter 20 års dvala är frågan om de lyckas få till ännu en topptitel eller om den demoniska serien hellre borde lämnats ifred?

Miyamoto Musashi är något av ett arsle. Han tillbringar sin tid med att glida runt på den japanska landsbygden och utmana krigare han möter i hopp om att bygga på sitt rykte som en oslagbar svärdskämpe. Han är inte direkt finkänslig kring detta heller utan är arrogant, dryg och rent otrevlig mot många. I andra lägen hade man kanske inte fällt någon tår direkt när han tidigt in i Way of the Sword blir påhoppad av ett gäng demoner kallade Genma och således stryker med.

Ödet har dock andra planer för Musashi och på vägen till dödsriket haffas han av en mystisk man som beväpnar honom med en magisk handske som ger honom oanade krafter. Därefter skickas han raskt tillbaka till livet och kan utkräva hämnd på demonerna som dräpte honom. Problemet är att Musashi inte är direkt nöjd med sin nya situation. Han anser att handskens krafter är fusk och inte ger honom möjligheten att visa sin sanna skicklighet som krigare, vilket leder till att han således försöker få bort den fortast möjligt.

När han inser att handsken inte bara är en kraftkälla utan dessutom det enda som faktiskt håller honom vid liv efter att han attackerats tvingas han ytterst motvilligt ge sig in i kampen mellan genma och de Oni (en annan typ av demon) som försöker förhindra genma från att bryta sig loss ur helvetet och invadera det mänskliga planet.

Detta är grunden som Onimusha: Way of the Sword bygger sin berättelse på och det visar sig vara en överraskande välskriven berättelse som engagerar mig betydligt mer än jag trodde på förhand. Musashi växer sakta men säkert som person under spelets gång och blir introducerad för en rad andra karaktärer som visar sig vara mer betydelsefulla för handlingen än väntat. Jag hade på förhand gissat att Musashi skulle vara något av en ensamvarg genom berättelsen men det finns ett brett karaktärsgalleri som fyller ut manuset rejält, från den väldige krigaren Takemura till den nätta dansaren Okuni och en hel hög av olika Oni som alla är baserade på olika historiska karaktärer.

Berättelsen håller sig också intressant hela vägen från start till mål och tar flera tvära vändningar. Vissa stunder är klassisk samuraj-action medan andra är lugnare och mer spirituella bara för att sedan vrida helt om och bjuda på renodlade skräckupplevelser. Way of the Sword har en förmåga att överraska flera gånger om vilket gör att jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig under nästa sekvens.

Jag kan dock ganska fort konstatera att stridssystemet är genomgående briljant. Way of the Sword står och faller helt på sina många strider, med allt från möten med ett gäng enklare genma till de storslagna bossfighterna som dyker upp emellanåt. Musashi är en fena på att slåss med svärd och kan under spelets gång låsa upp nya attacker och förmågor som gör det enklare att ta sig an fiender på löpande band.

Spelet bjuder på två svårighetsgrader kallade ”Story” och ”Action” där det förstnämnda är det enklare alternativet. Utöver detta kan jag även ställa in hjälpmedel såsom ikoner som visar hur jag bör kontra en fiende och liknande. För maximal utmaning kan jag slå av dessa hjälpmedel så möjligheterna för alla att njuta av Way of the Sword efter sina egna förutsättningar finns där. Jag själv har funnit att Action-alternativet kombinerat med signal-ikoner är precis lagom för mig. Jag har fortfarande stupat mot flertalet fiender många gånger om men det har då berott på att min timing har varit lite fel snarare än att spelet varit för regelrätt svårt.

Stridsupplägget bygger mycket på att avgöra när jag ska kontra en attack, ducka undan den eller försöka mig på en ”Issen”. En Issen är en riskabel motattack som kräver ett knapptryck med extra snävt fönster för att klara av. Om jag lyckas med den gör jag rejält med skada på fienden men om jag misslyckas lämnar jag Musashi helt öppen för ytterligare attacker. Det hela blir ett vågspel där risk får vägas mot potentiell belöning och en tuff strid kan stå eller falla på huruvida jag vågar chansa på en Issen och om jag sedan lyckas med den eller inte.

Kort och gott älskar jag striderna i Way of the Sword. Genom hela spelet utvecklas Musashis förmågor och fienderna blir mer utmanande i samma takt för att bibehålla utmaningen. Aldrig under mina 20+ timmar med spelet har jag känt att striderna börjat bli tråkiga eller att saker och ting varit för lätta eller för svåra. Capcom ska ha heder för berättelsen men ännu mer beröm för det fantastiska stridssystemet.

Faktum är att det mesta med Way of the Sword förtjänar beröm. Presentationen är kort och gott enastående på alla fronter och Capcoms RE Engine levererar än en gång strålande resultat. Röstskådespelarna på engelska känns en smula malplacerade men de japanska är klockrena. Ansiktsanimationerna briljerar också och extra beröm måste ändå gå till Miyamoto Musashi själv.

Onimusha-serien är inte främmande för att använda verkliga personer för att gestalta huvudrollerna. Mest känt för västerlänningar är förmodligen Jean Reno som var spelbar i det tredje Onimusha-spelet men i både del 1 och 3 spelades huvudrollen Samanosuke Akechi av skådespelaren Takeshi Kaneshiro och i Onimusha 2: Samurai’s Destiny hade huvudkaraktären lånat utseendet från den bortgångne Yusaku Matsuda.

Den här gången har Capcom skaffat rättigheterna till ingen mindre än Toshiro Mifunes utseende. Mifune är främst känd som en återkommande samarbetspartner till regissören Akira Kurosawa och spelade huvudrollen i flertalet av hans filmer. Han röjde också stora framgångar genom att spela just Miyamoto Musashi i flera filmer under 1950-talet och det är rent häpnadsväckande hur väl de har fångat skådespelarens utseende. Allt från ansiktsuttryck, minspel och sätt att röra sig påminner om Toshiro Mifune. Det går naturligtvis att diskutera huruvida bortgångna människors utseende bör digitaliseras eller inte men om det prompt ska göras så är jag glad att det har gjorts med så pass stor vördnad och respekt som i det här fallet.

Och efter detta lilla sidospår i tankegången vill jag avsluta med att glatt meddela att Capcom har ännu en fullträff att lägga till sitt spelbibliotek för 2026. Onimusha: Way of the Sword kanske inte har fullt samma budget som Resident Evil Requiem, de nyskapande idéerna från Pragmata eller den enorma skalan i Monster Hunter Stories 3. Vad det däremot har är en otrolig fingertoppskänsla för stridsmekanik, en berättelse som bjuder på action, skräck och rentav komedi i en snudd på perfekt blandning. Det kan också vara min favorit av Capcoms spelsläpp för året, vilket säger en hel del.