Recension: Worms Battlegrounds [PS4]

Jag har fina minnen från Worms. Redan 1995 lade jag ned många speltimmar på den första versionen till Amiga. Det gick till och med så långt att jag bytte ut ljudfilerna på en av speldisketterna mot andra samplingar. Sedan dess har jag följt spelserien litet grand från sidlinjerna, men det har aldrig känts som att den har utvecklats nämnvärt (såvida man inte räknar det näst intill ospelbara Worms 3D). Därför har det inte blivit särskilt många återbesök till Worms-världen.

Och nu, när det alltså har gått 19 år sedan originalet lanserades, släpper Team 17 Worms Battlegrounds till PlayStation 4. Och när jag spelar det känns det som att tiden stått stilla. Bokstavligt talat.

Allt är nämligen sig likt. Precis som tidigare kontrollerar du en skvadron med mördarmaskar, och målet är att slå ut de andra lagen med hjälp av helgalna vapen i omgångsbaserade strider. Arsenalen är lika vild som alltid – den består av allt från målsökande missiler och feta uppercuts till exploderande får och landminor. Varje mask har trettio sekunder på sig att göra sitt drag och tempot är alldeles för långsamt. Precis som det alltid har varit.

Det känns nästan symboliskt att du möts av en nedräkning innan du får utföra varje drag, och att den inte kan hoppas över. Och när du väljer vapen tar det en kort stund innan du får se dess namn i listan, vilket kommer att kosta många dyrbara sekunder för nykomlingar till serien (samt gamla stofiler som inte alltid minns hur borrsymbolen ser ut). Det blir svårt att hålla intresset uppe när tempot i spelandet hela tiden blir lidande.

Som spelare blir du såklart bättre med tiden, så det här är mest ett störande moment i början. Det går dessutom att snabbtilldela fyra vapenplatser till handkontrollens pekplatta, så att du väljer ett favoritvapenen genom att svepa i en av fyra riktningar. Fast det blir ändå inte så spännande med tanke på att det smartaste är att välja standardvapen (exempelvis bazookan, handgranaten, dynamiten och shoryuken-slaget) för just det ändamålet.

Vad mer är nytt då? Jo, högtalaren i handkontrollen används när en av dina evertebrater vill yttra något repetitivt slagord, och så finns det ett enspelarläge som är så enfaldigt och långsamt utdraget att ingen kan bli glad av den. Det dröjer alldeles för länge innan de datorstyrda maskarna bjuder på något som helst motstånd, och det hela känns mest som slöseri med resurser från utvecklarens sida. Katherine Parkinson bidrar med sin röst till den omåttligt enerverande Lara Croft-klonen, som inte heller den lär göra någon glad.

Den enda riktigta nyheten är att det finns olika klasser, som sträcker sig från att vara stora, tåliga och långsamma till tunna, veka och snabba.

Roligare än såhär blir det inte

Roligare än såhär blir det inte. Det är ofta mycket tråkigare.

Bättre är det då med flerspelarlägena, som kan köras online och offline. Det går även att skapa en egen klan och köra rankade matcher. Själva nätkoden verkar fungera bra, och det omgångsbaserade upplägget passar väl för ändamålet. Men eftersom allt går så himla långsamt blir det sällan särskilt spännande.

Jag har som sagt alltid sett Worms-spelen som en förströelse, och Worms Battlegrounds bjuder på alldeles för lite för att köpet ska kännas berättigat snart 20 år senare. Att grafiken är sorgset utdaterad, laddningstiderna mellan nivåerna ibland sträcker sig till hela 15 sekunder och priset ligger på flera hundralappar är ytterligare faktorer som spelar in.

Det finns helt enkelt bättre och billigare Worms-varianter där ute, åtminstone till andra PlayStation-plattformar.

Ett svar
  1. Kristoffer Nyrén Kristoffer Nyrén

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.