Recension: Velocity 2X [PS4]

Innan spel började implementera berättelser i upplevelserna handlade de oftast om att jaga poäng. Denna jakt på förstaplaceringen på topplistorna är definitivt en sporre som tilltalar många och kan få till synes ganska enkla spel att få en väldigt lång livslängd. Själv tillbringade jag otaliga timmar med Tony Hawk-spelen till PlayStation och PlayStation 2 som åtminstone till en början levde ganska mycket på poängjakten istället för påklistrade berättelser.

Velocity 2X är i likhet med sin föregångare ett skjutspel i rymden, fast med några nya, finurliga idéer.

Ditt rymdskepp har möjligheten att teleportera kortare sträckor för att kunna förflytta dig genom väggar och andra hinder du inte kan flyga igenom. Du kan dessutom släppa kontrollpunkter på banan som du kan återvända till när du vill, och detta blir ett måste senare i spelet eftersom banorna grenar sig. Eftersom skärmen kontinuerligt scrollar uppåt är detta det enda sättet du kan återvända till dessa förgreningar.

Det finns dessutom en del nyheter i denna uppföljare som skapar en bättre omväxling i spelet, och då tänker jag specifikt på sekvenser då du lämnar rymdskeppet och spelet förvandlas till ett sidrullande plattformspel. De är faktiskt så pass välgjorda att jag anser att de är roligare att spela än de klassiska rymdskeppssekvenserna.

Inomhussekvenserna är lite som ett neondrypande Turrican!

Protagonisten Kai Tana har en del färdigheter till fots som är snarlika de i rymdskeppet. Både teleporteringen och kontrollpunkterna känns igen och fungerar på ungefär samma sätt, men själva skjutandet är tilldelat till höger analogspak istället för en knapp. Plattformandet är ganska enkelt till att börja med men kräver rejäl fingerfärdighet efter ett tag. Detta gäller i synnerhet sant om du försöker få bra sluttider på banorna.

Det är trots allt detta som är den största biten av spelet – att få bra tider samtidigt som du samlar på dig alla föremål i en bana. Detta summeras sedan till en poäng som laddas upp till en topplista där du jämförs globalt och med dina vänner. Det finns dessutom funktioner för att utmana specifika vänner på en bana om du får ett riktigt bra resultat och det gör att det är upplagt för rivalitet.

Velocity 2X är ett spel som är väldigt lätt att lära sig grunderna i, men svårt att bemästra. Det krävs ganska mycket övning för att få bra resultat framåt slutet, och det är i sig bara en bra sak för att kunna få ut mycket av spelet. Problemet är dock att varje bana är låst bakom ett krav på en viss erfarenhetspoäng och detta gjorde att jag framåt slutet tvingades att återvända till gamla banor för att kämpa mig till bättre resultat. Det känns mindre genomtänkt att ha kraven så pass höga att dina framsteg blir hindrade och jag tycker att det ska vara mitt eget val att återvända och få bättre resultat.

Kanske kan man jämföra rymdsekvenserna med Uridium? Nja, kanske inte … men snyggt är det i alla fall.

En del av den känslan kommer förmodligen från att det finns något i spelet som inte riktigt klickar för mig. Det finns få saker som egentligen går att klaga på, men jag känner inte någon sporre att spela vidare. Jag tycker dessutom att plattformssekvenserna är betydligt roligare att spela än rymdsekvenserna, men i detta fall är det enbart en liten del av hela spelet. Bosstriderna är däremot väldigt kul, i synnerhet framåt slutet när de blir riktigt komplexa på ett ganska kul sätt.

Velocity 2X är väldigt kompetent och passar alla som älskar snabba och tekniska spel med fokus på att jaga topplistetiteln. Men om du är ute efter något mer i ett spel kan du – liksom jag – förlora intresset relativt fort.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.