Recension: Truxton Extreme [PS5]

Spel kan utmana en på många olika sätt. Kluriga pussel kan sätt hjärnan i spinn, fällor gör varje steg till en risk, och svåra bossar bankar ner både hälsa och moral. Lyckligtvis finns det många gånger utrymme att förbättra sina chanser; pussel kan ha tips, erfarenhetspoäng samlas in, utrustning kan modifieras och så vidare. I spel som Truxton Extreme är utmaning ett ledord, och det blir jag snabbt varse om när jag tar mig an denna intensiva rymdskjutare.

Spelserien Truxton har hängt med sen 1988, och det här är den tredje titeln i nummerordningen. Tre titlar på 38 år kan tyckas blygsamt, (framförallt när de två föregående spelen har mötts av fina omdömen), men nu är det senaste delen här. Som namnet antyder hymlas det inte med att det kommer bli utmanande. Spelet är i många aspekter en klassisk vertikalscrollande rymdskjutare med begränsade försök, hög svårighetsgrad och intensiv action, men det finns mer än så. Bland annat lockar upplevelsen med ett färskt pulserande soundtrack av seriens favoritkompositör, Masahiro Yuge.

Spelet har en handling som presenteras i ett häftigt, men lite stelt serietidningsformat. Berättelsens huvudpersoner är tre piloter; den tystlåtne Ash, hämndlystna överklasstjejen Bergamot och den unga damen Cyrilla vars bakgrund är höljd i dunkel. De är alla vad som kallas Tatsujin, en speciell typ av pilot som har integrerats ihop med skeppens system för total effektivitet. Behovet uppstod efter att den utomjordiska civilisationen Geranium började attackera mänsklighetens rymdkolonier, och vanliga piloter inte räckte till.

Samtliga tre karaktärer är spelbara, och de har sin alldeles egen story som låses upp kapitelvis allt eftersom jag klarar nivåerna. Berättandet funkar ganska bra, och det visualiseras genom en riktigt snygg tecknarstil. Det finns däremot två omfattande frågetecken som sinkar det hela något. Det första är att karaktärernas skepp i stort sett fungerar likadant. Variationen blir därför ganska lidande. Det andra är att deras kampanjer i stort består av samma nivåer. Jag hade gärna sett att varje karaktär fick sin unika kampanj, men i nuläget skiljer alltså endast de snuttar av handling som vi belönas med efter varje bana.

Grundkonceptet i det ursprungliga Truxton-spelet var att spelaren med hjälp av sitt minne långsamt skulle memorera de svåra nivåerna; och så är upplägget även här. Så fort jag ger mig in i strid blir jag överöst med projektiler från fiendens flotta och utmaningen blir påtaglig. Spelarens skepp tål endast en träff innan det utplånas, och det finns inga inställningar som kan ändra på det faktumet. Övning är alltså den grundläggande åtgärd jag kan göra för att överleva, men det finns mer. Jag kan (lite skamset) gå in i inställningarna och öka antalet liv samt bomber. Det stänger visserligen av möjligheten att få mina bedrifter publicerade på spelets topplista, men vem bryr sig om sånt när mänsklighetens öde står på spel.

Spelets skepp manövreras enkelt men ändamålsenligt. Till en början är deras mobilitet och eldgivning långsam, men lyckligtvis finns små uppgraderingar som bättrar på egenskaperna. Exempelvis gör varje mobilitetsuppgradering skeppet snabbare, och jag kan när som helst justera hur snabbt jag vill att det ska vara. Likaså ökar vapenuppgraderingarna hur effektiva mina kanoner är. Här behöver jag tre stycken för att låsa upp nästa steg, och det kommer behövas.

Utbudet av olika vapentyper är förhållandevis snålt i spelet, men de strösslas relativt generöst med under varje nivå. Jag hittar snabbt en favorit i den målsökande vita kanonen, men det finns även en röd, grön, blå och lila att experimentera med. Oavsett vilket vapen jag utrustar mitt skepp med kan jag öka eldhastigheten markant med ett enkelt knapptryck. Förmågan laddas upp genom att eliminera fiender, och sparas med fördel mot svårare fiender och bossar.

Det finns även en bomb som kan apteras för att dela ut skada mot alla fiender på skärmen. Allt som oftast tar den ut samtliga motståndare, men den har även den defensiva fördelen att den tar bort fienderna projektiler med. Tillsammans bildar den minimalistiska mängden utrustning ett kit som tvingar mig till ganska noggrann resursplanering. Visserligen finns det oändligt med ammunition till kanonerna, men bomber och förmågor bör användas med större betänksamhet. Flera gånger lyckas jag exempelvis ta mig till en boss, bara för att få stryk när mina resurser är uttömda. När det händer är det bara att börja om, försöka lära mig nivån och kanske spara in en eller annan bomb på vägen.

I slutändan är jag något kluven inför Truxton Extreme. Det är ett välgjort spel i sig, men det saknar tillräckligt med innehåll för att bli mer än en väldigt utmanande upplevelse. Visst är det roligt, men ganska snart lite väl repetitivt. Visserligen finns det ett skojigt spelläge för två, men även det tar slut någon gång. Söker du utmaning eller råkar vara ett stort fan av serien kanske det här kan vara något för dig, men annars finns det nog mer intressanta alternativ.