Recension: The Mermaid Mask [PS5]

Kapten Mortuga är mördad. Hans kropp hittas i ett låst lagerrum ombord på en ubåt till havs, och någon av passagerarna är den skyldige. Premissen till The Mermaid Mask är både dramatisk och perfekt avgränsad. Jag är nästan löjligt förtjust i detektivtemat i serier och filmer, och även om det har gjorts spel i deta upplägg är det ovanligt att balansen blir rätt, så att jag faktiskt in i det sista grubblar på vem som är mördaren.

För att utreda händelserna runt tidigare nämnda dödsfall kontaktas detektiverna Grimoire och Sally av den nya kaptenen. När de kommer ombord kan pusseläventyret börja på allvar!

I stort sett hela spelet går ut på att utforska rummen i ubåten på jakt efter ledtrådar och att förhöra passagerarna om varandra och ledtrådarna som du hittar. Emellanåt dyker det upp pussel för att kunna ta mig vidare i berättelsen eller för att öppna ett lönnfack som innehåller fler ledtrådar. På det hela taget skulle spelet kunna kategoriseras som en visuell roman sett till fördelningen mellan dialog och berättelse kontra interaktiva element.

Just dialogen är spelets absoluta höjdpunkt, och både manus och skådespelare håller världsklass. I många spel kan jag känna att karaktärerna blir pratiga och jag kan tröttna på långa monologer, men här händer det aldrig och jag tror att jag hört i stort sett varje talad dialog i hela spelet. Grimoire och Sally munhuggs och småretas med varandra genom hela spelet och trots de mörka undertonerna finns en humor och värme och genomsyrar spelet. Jag tror inte jag känt sådan charm från ett spel sedan jag spelade Uncharted 4.

Alla karaktärerna är väldigt speciella och har sina hemligheter som bidrar till att misstänkliggöra dem i mordutredningen. Mina favoriter blev sagoberättaren Mariana Moon, som går långt för att få en bra berättelse och den melodramatiske magikern Symmetry Silkmoth som pratar i verser och som tror på förbannelser. Alla karaktärer har massor att säga om varje enskild ledtråd och varandra och de dialogerna bjuder inte bara på ledtrådar utan även stor underhållning.

Ledtrådarna kan alla roteras och undersökas tredimensionellt i din ryggsäcksvy och om det är dokument eller tidningar kan de öppnas och läsas också. Som om inte det vore nog sparas några av de viktigare citaten från passagerarförhören bredvid varje ledtråd så du kan gå tillbaka och få en översyn.

När det kommer till mordgåtan handlar det givetvis om att hitta ett motiv och hur mordet genomfördes, och jag imponeras stort över hur manuset leder dig mot lösningen steg för steg utan att avslöja något för tidigt. Ledtrådarna finns där och när de pusslas ihop får jag mer än en aha-upplevelse.

Om du liksom jag är en troféjägare så bör du undvika att titta på trofélistan innan du spelar det, då några av troféerna innehåller små spoilers och de är inte markerade som hemliga troféer. Dessutom finns det flera troféer som går att missa, men jag rekommenderar en blind genomspelning för att få ut maximalt av upplevelsen.

Det var länge sedan jag var så här fängslad och underhållen av ett äventyrsspel på det här sättet. Jag såg att det finns ett par spel till med Detective Grimoire och efter The Mermaid Mask kommer jag att kolla upp dessa också. Det här får du inte missa!