Recension: The Adventures of Elliot: The Millennium Tales [PS5]

Äventyret startar i Philabieldia i en ålder där monstren riskerar att ta över i kungadömet Huther. Det enda som står emot apokalypsen är den skyddande barriär som prinsessan Heuria lägger all sin magiska energi på att upprätthålla. När jag, i rollen av äventyraren Elliot, först träffar henne verkar läget under kontroll förutom att hon är trött av sitt idoga arbete. Men inom kort förvärras situationen; kungens närmaste man beger sig tillbaka i tiden och vill ta makten över världen. Sedan drabbas prinsessan av en förbannelse som gör att rikets säkerhet utmanas.

Berättelsen i spelet tar snabbt fart och det dröjer inte många timmar innan jag är helt investerad i upplägget. Dock tar jag inte själva huvudupplägget på så gravt allvar, utan fokuserar istället på att utforska den otroligt vackra världen, letar efter uppgraderingar av mina vapen, hjälper invånare i städerna att lösa sina vardagliga problem samt letar katter. Som man ju gör i stora, öppna rollspel där världen håller på att gå under.

Det är skaparna bakom klassikerna Bravely Default och Octopath Traveler som ligger bakom skapandet av The Adventures of Elliot: The Millennium Tales, och de har, enligt mig, tagit det modiga och korrekta beslutet att skapa ett actionbetonat rollspel med stor och kärleksfull inspiration från de tidiga Zelda-spelen. Arvet från Octopath-serien är dock tydligt tack och lov, för det blir en otroligt färggrann, vacker och rent magisk grafisk upplevelse som får mig att häpna. Pixelgrafiken är såklart framstående och den är så välgjord och välpolerad att världen formligen glänser när jag utforskar den.

Äventyret utspelar sig i sin helhet genom fyra olika tidsåldrar men kretsar kring samma platser oavsett vilken tid jag befinner mig i. Det gör att jag upplever ett visst intresse i att se hur de olika miljöerna utvecklas genom tiderna men förutom stadsmiljön, sker inte några större förändringar. Faktum är att nivåerna i stort sett är de samma och även de monster som finns där, något som jag anser är en outforskad potential då det förtar glädjen att upptäcka och utforska lite grann.

Stridssystemet är välutvecklat och omsätter både en precis blockeringsteknik samt en rad vapenslag för att tillfredsställa olika spelstilar. Vapen och sköld går att uppgradera genom att finna bättre varianter av dem och även om en del av tillhyggena känns relativt överflödiga, trivs jag med känslan av att variera mina attacker och mina vapenuppsättningar i olika situationer.

När jag är klar med hela upplevelsen, vilket inkluderar tre olika slut i sedvanlig japansk anda, känner jag att The Adventures of Elliot kanske inte riktigt levde upp till den förväntan jag hade när jag spelade demo-versionen. Det är absolut ett fantastiskt tillskott i rollspelsgenren med fokus på action och levererar verkligen på alla cylindrar när det kommer till spelmekanik, bossfajter och stridssystem överlag. Men det jag hoppas få se i nästa, liknande verk är något som gör utforskandet ännu mer spännande och där det geniala användandet av de olika vapen och verktyg som jag låser upp, ärvs ännu mer från inspirationskällorna.

Med detta sagt, är The Millennium Tales ett underbart sommaräventyr för dig som gillar Zelda-liknande upplevelser där du kan kasta grästovor, slå sönder krukor, jaga katter och nedgöra monster för att rädda världen. Grafik, ljud och musik är av världsklass serverat av branchens och genrens elit och jag ser därför med spänning fram emot en uppföljare eller tre!