Recension: Teeto [PS5]

Teeto är ett plattformsäventyr som blickar mot en svunnen tid och påminner mig om hur plattformsspelen såg ut för ett par, tre konsolgenerationer sedan. Det är absolut inget negativt, särskilt inte när det görs med så här mycket kärlek. Det blir ännu mer imponerande med tanke på att det utvecklats av två personer som utgör den nya zeeländska studion Eat Pants Games.

Upplägget är i korta drag att världen är i uppror och människorna är borta. Mängder av föremål har fått liv och onda skuggvarelser härjar fritt. Gosekaninen Nory har genomfört experiment och skapat en blå varelse av kemikalier som hon kallar Teeto, och det som är unikt är att han kan absorbera ämnen i omgivningen för att få specialförmågor och kan döda skuggvarelserna.

Kaninen Nory sitter i din ryggsäck och bidrar med den verbala delen, då du är stum. Redan från början har du de genreklassiska förmågorna, som att dubbelhoppa och glidflyga, och det känns helt logiskt då du får specialförmågor att hålla reda på istället. Du kan exempelvis absorbera en buske för att kunna smyga, en kartong för att bli platt eller en sten för att kunna krossa saker. Det är en central del av spelmekaniken och det är obligatoriskt att förstå sig på den då flera av banorna innehåller pusselelement som kräver vissa förmågor.

Som jag redan nämnt så är huvudgenren ett plattformsspel, men majoriteten av banorna har någon form av pussel du måste lösa för att komma vidare. Alla fyra akterna i spelet avslutas men en bossbana där du måste klara ett antal olika faser för att besegra bossen. Jag känner mig lite kluven inför bossarna, då de på den ena handen ger ett avbräck i standardmallen och bjuder på något nytt, men å andra sidan bjuder de generellt på en nästintill oresonlig stegring i svårighetsgraden. Dessutom tycker jag att ett par av dessa nivåer är för långa och hade med fördel kunnat kortas ned något. Överlag är dock spelet ganska välbalanserat när det gäller svårighetsgrad, och kan funka för hela familjen.

Tyvärr har även kamerakontrollen från gamla tredimensionella plattformsspel fått åka med och mer än en gång rör jag på högerspaken bara för att få en helsvart skärm eller grässtrån som täcker hela mitt synfält. Men överlag är det inte så illa som det skulle ha kunnat vara, även om jag ibland får kämpa för att få en bra överblick på nivåerna.

På det hela taget klickar berättelsens humor för mig och jag har en riktigt trevlig spelupplevelse. Det finns mänger av obskyra referenser och jag skrattar högt när en karaktär säger Chanandeler Bong som är namnet som står på Chandlers TV-guide i ett avsnitt i TV-serien Friends. Den nya zeeländska dialekten hos rösterna gör att jag hajar till, och även om det inte är de bästa skådisarna så känns det som en frisk fläkt att få ett avbräck från alla britter och amerikaner. Det är tillräckligt bra för att få mig investerad i huvudpersonerna och jag vill veta hur allting ska sluta. Dessutom tycker jag att nivådesignen bitvis är genialisk och de har precis lagom längd och lagom många förgreningar för att det inte ska bli rörigt, men ändå kännas lite fritt.

Om du liksom jag har ett intresse för plattformsspel så är det här en liten pärla som du borde lägga in på önskelistan. Mysfaktorn är hög och hela spelet genomsyras av utvecklarnas kärlek.