Recension: Skatesterre [PS5]

Inspiration kan ta sig många former; något som verkligen kan märkas inom spelens värld. Jag har spelat Skatesterre, en skateboardupplevelse som blickar tillbaka till vad vi skulle kunna kalla skateboardspelens gyllene era. Jag syftar såklart på tiden runt millennieskiftet då titlar som Tony Hawk’s Pro Skater och Thrasher: Skate and Destroy fick våra konsoler att göra kickflips över hela vardagsrumsgolvet. Ikoner som Rodney Mullen, Chad Muska, och Steve Caballero diskuterades flitigt i skolkorridorer och skateboardåkning blev en dröm för många.  

Tills för några år sedan var spelmarknaden relativt svulten efter den här typen av spel; framförallt då genrens flaggskepps-serier, Skate och THPS hade trampat vatten under en längre tid. Detta förändrades 2020 samt 2025 då nya versioner av den sistnämnda seriens första fyra delar släpptes i form av Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 (8/10) samt Tony Hawk’s Pro Skater 3+4 (8/10). Massorna jublade, och ”skateboardsvälten” var över. När jag så startade upp nykomlingen Skatesterre på min konsol fanns en nyfikenhet kring vad den här upplevelsen hade tänkt bjuda på.

Spelet har ett kampanjläge, ett läge för enskilda omgångar och möjligheten att utforska nivåerna fritt. Det finns tyvärr inget flerspelarläge, inte ens lokalt, vilket känns som en missad möjlighet. Jag kör igång med kampanjläget direkt, och det visar sig ha ett liknande upplägg som ovan nämnda titlar, om än något nedtonat. Utmaningarna sträcker sig från att jag ska nå olika poängnivåer, få till trick-kombinationer för ett visst värde, riva ner föremål i nivåerna och lite annat smått och gott. Det finns sju olika nivåer att skejta på, men jag behöver klara specifika antal utmaningar för att få tillgång till var och en av dem. Det visar sig snart vara betydligt enklare sagt än gjort.

Skatesterre har ett kontrollmässigt upplägg som även det hämtar sin inspiration från tidigare nämnda titlar. Min karaktär (det finns bara en spelbar karaktär) rullar således framåt när jag håller ner en knapp, gör ett litet hopp när jag släpper knappen och svänger dit jag vill med hjälp av styr-kors eller spak. För att få poäng kan jag med övriga knappar utföra trick på de olika hinder som finns runt om i nivåerna. Flip-, grab- och grind-tricks utgör huvudfloran medan jag kan utföra manuals för att väva ihop tricken för högre poängsummor. Konstigt nog har man valt att inte inkludera några lip-tricks, vilket för mig känns som en liten lucka i utbudet. 

Något som snabbt blir ett frågetecken för min del är hur känsligt trickmakandet känns i det här spelet jämfört med sina genresyskon. Jag anser mig vara en skapligt erfaren spelare av genren, men jag upplever mig ha problem med att få särskilt mycket poäng överhuvudtaget. Det är väldigt lätt att tappa balansen och trilla omkull, och då framförallt när jag ska kedja ihop mina olika trick eller ta mig mellan olika hinder. Jag får även känslan av att poängmängden jag får för varje separat trick är lägre än vad som är standard, men det förblir en känsla då jag inte kan backa upp det med någon direkt statistik. Klart är att jag får kämpa rejält för att ens nå de lägsta poängkraven i kampanjen, och de högre kraven, ja de känns väldigt långt borta.   

Sett till övriga inslag finns det ändå några saker att berömma. Nivåerna känns relativt ändamålsenliga om än något blygsamma rent visuellt, och musiken följer mallen som genrens giganter har etablerat. Pop-punkiga låtar med peppigt sound kanske inte känns särskilt uppfinningsrikt i sammanhanget, men visst bidrar de till rätt känsla. Tyvärr räcker det inte för att dra upp helhetsupplevelsen ur träsket av medelmåttighet, och jag vänder mig snart till bättre alternativ.