Recension: Silent Hill: Townfall [PS5]

Silent Hill-spelen har haft en minst sagt brokig resa, men efter att Konami påbörjade ett omfattande arbete med att återuppliva spelserien med Silent Hill: The Short Message och Silent Hill 2 Remake började fansen ändå återfå lite hopp efter en lång tids tystnad från serien (och ett par spel som var miserabelt dåliga).

Nästa spel i serien tog ytterligare ett kliv åt sidan och lämnade vad många skulle anse vara grundläggande för serien – det vill säga modern tid och USA som spelplats. Silent Hill f förflyttade handlingen till 1960-talets japanska landsbygd, och det var ett modigt drag som visade sig fungera förvånansvärt bra.

Nu är det dags för nästa större förändring. Dels ett förstapersonsperspektiv (för första gången sedan Silent Hill 4: The Room experimenterade med det i lägenhetssekvenserna), men dessutom ett rejält miljöombyte. I Silent Hill: Townfall befinner vi oss nämligen i norra Skottland.

Simon Ordell vaknar i hamnen på St. Amelia, en ö utanför Skottlands kust. Hur han kom dit eller varför han befinner sig där vet han inte riktigt, men tydligt är att staden mer eller mindre verkar övergiven. Efter att ha utforskat ön en liten stund, och råkat gå förbi en telefonautomat som plötsligt ringer, börjar saker nästan klarna. En man som heter Richard behöver hans hjälp med någonting, och Simon följer naturligtvis direktiven.

En liten stund senare hittar han även en portabel TV, och en av de starkaste signalerna visar en videosekvens med en kvinna som ber honom komma och hitta henne. Simons resa är härmed utstakad, och de primära målen är att hitta Richard och Zoe, för att sedan komma underfund med vad han gör på den här smått övergivna ön.

Nu kan det ju inte vara ett spel i Silent Hill-serien utan märkligheter, och det dröjer inte lång tid innan Simon finner sig i en märklig värld. Dock är det inte den vi är vana vid från tidigare spel, så rostiga galler, kedjor och hemsökta japanska tempel får stå åt sidan för vad som känns som märkliga tunnlar och industriella kulvertar. Vad fasen är det som har hänt? Varningslampor blinkar och automatiserade larmröster uppmanar till lugn och till att bege sig mot utgångarna.

Simon fortsätter utforska ön och får så småning om tillgång till lite vapen i sedvanlig stil. Och när även byn börjar förändras till det värre börjar såklart fiender dyka upp. Det är här spelet börjar tappa tempot lite. Jag har en viss allergi mot spel som drar till med ”Oj, du blev upptäckt, nu är du automagiskt död”-kortet, för ingenting förstör en skräckupplevelse lika mycket som repetition.

Jag förstår Screen Burns intentioner med att försöka få spelarna att använda den portabla TV för att pejla in var monstren befinner sig, samt att hitta sätt att antingen distrahera eller smyga förbi dem. Och det hade i teorin kanske fungerat om inte fienderna ibland var som målsökande missiler med alldeles för bra hörsel och/eller syn.

Screen Burns fascination för analog och äldre teknik skiner också igenom överallt. Både Stories Untold och Observation visade på deras nästan fetischistiska bruk av oerhört detaljerad, föråldrad teknik. Silent Hill: Townfall är inte sämre ur det hänseendet. Allt från gamla telefoner och nedgångna telefonautomater till industriella kontrollbord är så oerhört detaljerat att jag inte ens vågar tänka på hur många hundratals arbetstimmar som lagts på att minutiöst skulptera allt detta.

Trots vissa frustrationer lyckas jag navigera mig runt St. Amelia och dess parallella verkligheter, utföra operationer på patienter och använda tung industriell utrustning för att lösa pussel. Och även om jag satt och svor under vad som kändes som en evighet under spelets sista moment får jag ändå säga att handlingen, karaktärerna och de fantastiskt detaljerade miljöerna räddar spelet.

Stämningen, mystiken och en fantastiskt obehaglig ljudbild (och läskiga monster) bidrar till att skapa någonting eget – ett Silent Hill-spel som känns modernt. Jag tror att just förstapersonsperspektivet hjälper till enormt mycket. Det märks att Screen Burn har hämtat inspiration från Resident Evil 7: Biohazard och moderna skräckspel som SOMA, och sämre förebilder finns det ju helt klart.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.