Recension: Serious Sam: Shatterverse [PS5]

Actionhjälten Sam ”Serious” Stone är tillbaka, och den här gången har han sällskap av sig själv! I Serious Sam: Shatterverse reser vi nämligen genom dimensioner i kampen mot den ständigt konspiratoriska skurken Mental. Olika versioner av Sam stämmer in i kampen, vilket öppnar upp för flerspelarmöjligheter i Sams galna universum. Som en ganska erfaren spelare av serien har jag varit nyfiken på att se hur det här spelet kommer att skilja sig från tidigare alster; och nu har jag svaret.

Senast jag spelade ett äventyr med Serious Sam var faktiskt när Serious Sam 4 (7/10) släpptes, och det är (tro det eller ej) lite drygt fem år sedan. Det var ett ganska trevligt om än lite opolerat spel, men underhållande för vad det var. Precis som då bjuds det inte på någon djupare introduktion av en handling här, ett mönster som följer de tidigare spelen i serien ganska väl. Serious Sams actionpackade äventyr är inte tänkta att vara några omfattande epos, men det innebär inte att det saknas narrativ i det här fallet. Faktum är att de olika versionerna av Sam pratar ganska mycket med varandra under spelet gång, och det bidrar till en trevlig stämning. Utöver sina varierande personligheter har deras dimensioner olika form och förutsättningar, vilket utgör en intressant grund för samtal, men även humor.

Spelet är en förstapersonskjutare vars grundupplägg kretsar kring samarbete; och spelarna kan bilda en enhet på upp till fem individer. Tillsammans ska vi klara ett visst antal nivåer (eller områden) i följd för att på så vis klara livhanken och rädda dimensionen vi befinner oss i. Saken är bara att områdena fyllts upp till bredden med monster och elakingar som mest av allt vill sätta käppar i hjulen för oss. Självklart går det även att spela på egen hand, och då ges en del fördelar, exempelvis kring hälsa.   

Utvecklarna har även valt att inkludera några blygsamma roguelike-inslag. Dessa kommer i form av tillfälliga uppgraderingar som väljs under varje omgång, men även semi-permanenta bonusar i form av reliker som hänger med mellan dem. Uppgraderingarna baseras bland annat på karaktärernas specialförmågor, och här känns utbudet alldeles för snålt för att tvinga mig till några större strategiska beslut. Relikerna känns däremot mer givande, och jag gillar hur de ger förhållandevis starka bonusar istället för någon halv procentenheter hit eller dit som i många andra spel.  

Varje omgång består av nio områden där var tredje nivå består av en intensiv bossfajt. Kistor och fiender kan släppa ifrån sig utrustning i stridens hetta, men gruppen får även möjligheten att köpa och fixa med både det och förmågor mellan varje område. Det finns gott om vapen i spelet, och majoriteten behöver låsas upp med hjälp av en specifik valuta. Skjutandet i sig följer seriens upplägg ganska väl, och med det menar jag att det är förhållandevis lättsamt (på gott och ont). Ammunition är inget att bry sig om då den är oändlig, men det finns varianter på vapnen i form av små modifikationer. Exempelvis kan ett maskingevär utöver sina vanliga egenskaper ha element som eld, is med flera knutna till sig. Upplägget bidrar till en hyfsad mängd variation, men nog hade det kunnat vara mer.

Sett till underhållningsvärde bjuder spelet på ganska bra doser nöje, och det är kul att springa runt i nivåerna tillsammans med ett gäng andra spelare. Något som däremot saknas är tänket kring lagarbete, för bortsett från att man kan återuppliva varandra är det inte mycket interaktion sinsemellan. Istället stannar känslan nästan vid att vi är fem spelare som bara råkar befinna oss på samma slagfält, så gott som oberoende från varandra. Upplevelsen är fortfarande rolig, men den hade kunnat vävas ihop lite mer för strategisk tyngd.

Slutresultatet blir alltså en kaotisk men underhållande förstapersonskjutare i klassisk Serious Sam-anda. Ett något snålt utbud av miljöer, karaktärer och fiender vägs upp av spelets intensitet, och har vi tur kommer det desto mer innehåll så småningom. Tills dess får vi dra ihop ett gäng vänner, hålla till godo med det som finns och börja panga. Det blir inte mer avancerat än så, och nog är det väl så seriens image alltid har varit. På gott och ont.