Recension: Reanimal [PS5]

Den Malmö-baserade studion Tarsier Studios har verkligen kommit en bra bit från den lilla supportutvecklaren som sysslade med expansionsmaterial till LittleBigPlanet-serien för snart 20 år sedan. Det riktigt breda genombrottet kom i samband med Little Nightmares (8/10), där de framgångsrikt etablerade en skräckfylld och stämningsladdad spelmiljö som verkligen lever upp till sitt namn.

Nu när denna serie ligger i händerna på en annan studio har Tarsier istället ett annat projekt på gång, men det känns fortfarande ganska bekant både i upplägg och design. Den stora frågeställningen jag hade innan jag satte igång Reanimal var om de skulle kunna få spelet att sticka ut tillräckligt mycket från tidigare verk för att kännas unikt.

När berättelsen börjar vaknar du upp i en liten motorbåt utan en hum om var du befinner dig eller hur du kom dit. Strax efter stöter du på en av dina vänner, som även hon verkar vara oklar över vad som har lett dem hit. Denna vaga, men effektiva introduktion till karaktärerna Boy och Girl skapar snabbt en koppling mellan karaktärerna, men även till spelaren som placeras på samma nivå som dem. Jag kände snabbt att jag blev investerad i spelvärlden och mystiken för att reda ut vad som har hänt och hjälpa dem till säkerhet.

Det som sakta men säkert sprider ut sig framför dig är en trasig och dystopisk spelvärld som är fylld av faror och groteska varelser. Du behöver navigera dessa faror med hjälp av en kombination av plattformshoppande och enklare pussel, i likhet med Little Nightmares-spelen. Men det har gjorts en ganska tydlig strömlinjeformning av dessa element som gör att de inte känns riktigt lika omständliga i Reanimal. Det är dock lite av en överjustering emellanåt, då det finns sektioner där det finns ganska lite interaktion.

Miljöerna och nivåerna håller däremot ypperlig klass rakt igenom hela spelet. Utvecklarna har gjort spelvärlden lite mer sammanhängande jämfört med deras tidigare verk, där det ibland kändes som att du passerade genom en serie diorama-rum. Det finns sådana sektioner här också, men inte alls i samma utsträckning. Det resulterar i en mer trovärdig spelvärld som är lättare att smälta in i, och det är ju en viktig faktor i ett spel som fokuserar mycket på skräck och obehag.

Eftersom det finns två huvudkaraktärer i spelet finns det även möjlighet att spela igenom hela berättelsen tillsammans med en vän, både lokalt och via internet. De har dessutom valt att implementera Friend Pass-systemet, vilket gör att bara en av spelarna behöver äga spelet om du spelar online. Det är en väldigt smart lösning som både etablerar good will hos fansen, och har visat sig framgångsrikt på försäljningsfronten för spel som It Takes Two och Split Fiction.

Även om Reanimal är en relativt kort upplevelse finns det ändå en hel del substans där. Stämningen är en konstant bidragande faktor till skräckupplevelsen, även i de lugnare ögonblicken. Tyvärr finns det ändå en viss ojämnhet i resan genom spelet, där det emellanåt känns som att vissa områden enbart är där för att vara en transportsträcka. I gengäld bjuder dock spelet på genuint obehagliga ögonblick när det är som bäst, och i synnerhet det sista kapitlet är bitvis mästerligt.

Jag känner ändå att detta är en riktigt bra start på något nytt för Tarsier Studios, även om det är byggt på relativt bekanta fundament från deras tidigare verk. Det finns dock tillräckligt mycket nytt här för att vara värt att kika närmare på, och jag hoppas att utvecklarna får chansen att spinna vidare på de starka korten framöver.