Recension: Rainbow Moon [PS Vita]

Det första som slår mig när jag startar upp Rainbow Moon är att det ser fruktansvärt gulligt ut. Den grafiska stilen påminner om så många andra japanska taktiska rollspel, men Rainbow Moon skiljer sig en smula från sina kollegor. Det är nämligen inte utvecklat i Japan.

Sidequest Studios som tidigare legat bakom verk som Söldner-X: Himmelsstürmer och Söldner X2 – Final Prototype är en liten, tysk utvecklare. Och med både den här titeln och Söldner-spelen i bagaget är det tydligt att de är fans av väldigt nischade och mekaniskt tunga spel. Söldner-spelen, som var rätt råa sidoscrollande skjutarspel, kunde i vissa fall faktiskt mäta sig med den genrens giganter – R-Type och Gradius.

Så kan Rainbow Moon så mäta sig med sina japanska gelikar? Det är det jag är här för att hjälpa er att reda ut.

I all essens är Rainbow Moon ett taktiskt, strategiskt rollspel med lika delar strid, utforskande och nötande av fiender. Det lyckas med konststycket att engagera från första ögonblicket – delvis på grund av den vackra grafiken, musiken men huvudsakligen för att striderna redan från start faktiskt är utmanande. Kanske inte riktigt lika komplexa som Final Fantasy Tactics, men heller aldrig så pass bestraffande som det spelet kunde vara ibland.

RainbowMoon_Vita_02

Den grafiska stilen känns pigg och fräsch

Spelets huvudkaraktär Baldren sugs in en mystisk portal och hamnar på en okänd plats. Portalen han kom ut genom är inte den enda som öppnats, utan monster har börjat dyka upp och invadera den hittills fredliga platsen han hamnat på. Lösningen? Slå ihjäl alla monstren och rädda världen, såklart. Det blir inte riktigt djupare än så och handlingen hamnar ganska snabbt i bakspegeln – ett trettiotal timmar in och jag vet faktiskt inte längre vad det är jag gör eller varför. Jag springer runt i världen, hjälper människor med små sidouppdrag och följer helt glatt de hintar jag får om nästa destination.

Allt sker i jakten på bättre utrustning och fler monster att slå ihjäl för att få erfarenhetspoäng och pengar. Striderna är faktiskt Rainbow Moons största styrka, men till viss del också brist. Det är så ensidigt fokuserat på att slåss, tjäna XP, pengar och små juveler som låter karaktärerna lära sig nya förmågor. Att alla dessa ingredienser går att köpa utanför spelet för riktiga pengar berättar lite om hur knasigt balanserat Rainbow Moon faktiskt är.

Men än så länge har jag inte känt någon press att köpa mig till fördelar. Möjligtvis når jag en punkt där det krävs ett otal timmars nötande av fiender för att kunna uppnå någonting – och då är det ju en fråga om att jag antingen spenderar dessa timmar eller sväljer min stolthet och köper lite virtuellt guld. Det är inte en praxis jag är sådär jätteförtjust i, inte då spelet medvetet verkar lite snett balanserat.

Dags att banka fienderna ordentligt.

Dags att banka fienderna ordentligt.

Striderna är, som tidigare nämnt, rätt taktiska historier. Baldren och eventuella vänner placeras ut på en isometrisk karta och rör sig, slåss och använder specialförmågor. Så gör naturligtvis även fienderna. Det är ett ganska skönt tempo i striderna – utöver ganska tunga bossar är det relativt kvicka strider.

Med gott om specialförmågor att lära sig, tunga och tuffa vapen att hitta och ett gäng sköna karaktärer att spela är Rainbow Moon ett helt okej tidsfördriv. Det finns absolut bättre spel i genren, men det är en helt klart fräsch tolkning av konceptet. Däremot måste jag faktiskt ge ett par minuspoäng för hur mikrotransaktioner är en väl inbyggd del av spelupplevelsen – det är inte så att spelet straffar mig som spelare om jag inte handlar, men själva upplevelsen blir så pass mycket mindre onödigt utdragen om jag gör det.

Det är lite synd att handlingen och karaktärerna känns så bleka, för själva spelsystemet och utforskandet av världen är faktiskt roligt. Men utan en rejält befäst handling och med gripande karaktärer känns det lite tungt att bara springa runt och spöa på fiender. Nog för att det är kul i sig i måttlig mängd.

Rainbow Moon finns även till PlayStation 3 – och sparfilerna går att överföra mellan de två versionerna via PlayStations molntjänst.

2 kommentarer
  1. motz motz
  2. Simon Campanello Simon Campanello

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.