Recension: Planet of Lana II: Children of the Leaf [PS5, PS4]

Det har nu gått nästan tre år sedan som den Göteborgs-baserade studion Wishfully svepte omkull mig med det vackra och känslofyllda Planet of Lana för första gången. Denna tvådimensionella pusselplattformare bjöd inte bara på enastående vackra miljöer, utan lyckades även skildra en gripande berättelse utan att förlita sig på dialog. Eller ja, det är kanske en sanning med modifikation då det finns dialog i spelet, men den består av repliker från ett fiktivt språk.

Planet of Lana II: Children of the Leaf fortsätter med samma grepp och berättelsen tar vid ett par år efter händelserna i föregångaren där huvudpersonen Lana upptäcker spår från en annan, mer avancerad civilisation. Precis som i föregående spel sparkas berättelsen av att den dagliga idyllen i Lanas lilla by rivs upp av angrepp från yttre aktörer.

Lana vill förstås ta upp kampen mot den angränsande byn som attackerade men avfärdas fort eftersom det anses vara för farligt. Hon får istället ett annat viktigt uppdrag, och det är att hitta ett botemedel till den mystiska gas som användes av de attackerande styrkorna. Den är så pass farlig att folk hamnar i koma när de andas in den, men lyckligtvis finns det en rad olika ingredienser som tillsammans kan motverka denna effekt. Det är med andra ord dags för Lana och det lilla kattliknande djuret Mui att ge sig ut på äventyr igen.

Precis som i föregångaren handlar det mycket om plattformshoppande och problemlösning för att ta sig vidare, men även en hel del smygande. De olika miljöerna är fyllda av allt från argsinta människor till mördarrobotar, och inte minst övervakningskameror med laserkanoner. För att undvika dessa behöver du, tillsammans med Mui, bland annat manipulera maskiner eller omgivning för att skapa en säker väg framåt.

Ett nytt element för detta spel är att det även finns undervattensområden, vilket förstås skapar en del komplikationer med tanke på att Mui inte är en större fan av vatten. Föregångaren lekte en del med denna tanke också, men det har blivit expanderat med nya mekaniker som får dig att behöva tänka i nya banor på ett intressant vis. Spelet faller heller inte i typiska fallgropar som många andra spel gör i undervattensnivåer, och även om det finns begränsningar på syre och lite trögare styrning känns det i princip alltid som att marginalerna är på den lite mer förlåtande sidan.

Precis som i det ursprungliga spelet bjuder Planet of Lana II på en känslomässig resa, med stark karaktärsutveckling som gör att jag genast känner en koppling till allt som sker. Mycket av detta hänger på det fantastiska soundtracket som ännu en gång är komponerat av Takeshi Furukawa, som verkar ha en naturlig fallenhet för att skapa musikstycken som agerar som dialog. Trots att språket som används är fiktivt känner jag ändå att jag förstår vad som sägs, och det är mycket tack vare den ljudbild som målas upp av soundtracket.

Jag slås även med häpnad gång på gång av den Ghibli-inspirerade grafiken, som skildrar miljöer på ett makalöst vis. Med jämna mellanrum stannar jag bara upp för att insupa omvärlden och glömmer bort alla mördarrobotar som jagar mig, och det är sannerligen ett riktigt konstverk som har skapats här.

Överlag har denna uppföljare löst många av de småproblem som stod för irritationsmoment för mig. Exempelvis fanns det en del tajmingbaserade sekvenser i första spelet som jag tycker hade lite väl tajt marginal, men detta är mer eller mindre eliminerat nu med bättre balansering av spelupplevelsen. Däremot känns inte spelvärlden lika sammanhängande längre, vilket påverkar den övergripande stämningen. Det finns ögonblick där jag trodde att jag hade råkat skippa en mellansekvens eller dylikt, och det kändes inte som att det klaffade för hur jag följde berättelsen.

Planet of Lana II spinner vidare på konceptet och berättelsen från föregångaren på ett ypperligt vis och bjuder på en hel del överraskningar på vägen. De smådetaljer som jag har problem med är lätta att bortse ifrån när jag väger upp med spelets riktigt starka punkter. Det är en tidig kandidat för årets bästa soundtrack, och de otroliga miljöerna som skildras är något du inte får missa.