Recension: Marvel Tōkon: Fighting Souls [PS5]

Seriejätten Marvels karaktärer har varit såväl huvudpersoner som gästspelare i mängder av slagsmålsspel genom åren. Hos undertecknad är de personliga favoriterna Marvel VS Capcom, och då framförallt spel nummer två i serien. När så Marvel Tokon: Fighting Souls dök upp i flödet, ja då blev jag nyfiken. Här får Kapten Amerika, Spindelmannen, Hulken och många fler fullt fokus, och jag var tvungen att undersöka det hela.

Spelet kretsar kring en turnering utfärdad av en intergalaktisk buse under det blygsamma namnet The Champion. Tillsammans med sin hantlangare, The Promoter, reser han runt i universum och utfärdar utmaningar till de bästa kämparna från olika planeter. Det kanske låter hyggligt oskyldigt till en början, men det döljer sig mörkare konsekvenser för de planeter som förlorar kampen. En dag får The Champion upp ögonen för planeten Jorden, en plats där det verkar finns betydligt starkare individer än på många andra platser. Det är såklart våra superhjältar han har upptäckt, och snart får några utvalda kämpar ett erbjudande om att bilda utmanande lag. Jakten på lagkamrater sätts igång.

Spelets strider utkämpas nämligen i lag med fyra karaktärer i varje. Det är inte ovanligt att slagsmålsspel implementerar mer än två karaktärer i strid, men fyra per spelare tillhör dock ovanligheterna. I spelets kampanjläge finns det fem olika delkampanjer, och här får jag spela som de lag narrativet sätter ihop åt mig. På den goda sidan leder exempelvis Kapten Amerika några av sina kollegor ur Avengers, Storm sina mutanter ur X-Men och Spindelmannen ett gäng av lyckosökande nykomlingar. Det finns även ett gäng antihjältar ledda av den eldiga Ghost Rider (där favoriten Blade ingår!) samt ett gäng skurkar ledda av spindelmannens nemesis, Green Goblin.

Det är lätt hänt att man dreglar lite när man ser spelets stilrena visuella design, och det är inte det enda inslaget som utgör den väldigt trevliga ”paketering” som upplevelsen har. Detaljer som att karaktärerna har en rad olika repliker för samma handling eller unika repliker för olika motståndare är små på papperet, men stora i helheten. Ett annat exempel är hur utvecklarna har olika tecknare, manusförfattare och (till och med!) färgläggare för de olika lagens kampanjer. För mig är det såna detaljer som verkligen visar ambitionen bakom ett spel. Lägg till bra musik och ljudbild på det så har vi ett trevligt paket.

Men hur är spelbarheten då? Jo, även här har utvecklarna lagt en del tankekraft bakom upplägget, även om det finns något litet frågetecken från min sida. Karaktärerna rör sig smidigt över skärmen, och de flesta av dem har unika inslag som skiljer dem från varandra. Trots det är karaktärerna relativt enkla att lära sig, mycket på grund av smarta små knep och bra instruktioner. Bland annat finns det genvägar som låter mig aktivera specialförmågor på mer än ett sätt. Exempelvis kan jag (enligt genrestandard) klämma in en specialattack mitt i en kombo med en specifik knappkombination, men även aktivera den automatiskt i slutet genom att få in en vissa mängd slag i följd. Den sistnämnda varianten blir lite mer uppenbar för motståndaren, men medan de får en enklare chans att motagera slipper jag risken att fumla. Det blir en ”win-win” situation på något vis.

Utöver det bygger spelet på ganska grundläggande saker. Det finns snabba slag, slag med lite mer räckvidd och lite tyngre men långsammare, alla öppna för olika kombinationer. Varje karaktär har såklart också unika specialattacker som matchar deras hjältekrafter. Dessa drar energi från mätare som fylls på allt eftersom jag delar ut och tar emot stryk. Vissa strider har dessutom små miniuppdrag som låter mig fylla mätarna extra fort om jag lyckas utföra uppgifterna. Precis som hos de flesta genresyskon går det att kalla in sina lagkamrater för lite backup eller som en del av en kombinationsattack, men inte helt utan risk. Alla ens karaktärer delar nämligen hälsomätare, vilket inte är helt oproblematiskt. Fyra karaktärer på en mätare är lite tajt, och det innebär ofta att en eller flera karaktärer sällan hinner användas innan rundan är slut.

Vid sidan av kampanjläge och de traditionsenliga versus-matcherna finns det dessutom några andra trevliga lägen att utforska. Bland annat ett utslagningsläge där jag får välja motståndare enligt en sorts karta, där varje val kan få längre konsekvenser. Mest intressant är ändå det lekfulla ”Arcadia Rumble-läget” där striderna varvas med utforskande på nivåer inspirerade av plattformsspel. Här kan jag styra en liten avatar under en viss tid, samla erfarenhetspoäng och knuffa runt mina motståndare. Efter en stund blir det riktiga strider enligt spelets standardupplägg, och då får jag nytta av erfarenhetspoängen jag har samlat in tidigare. I de här striderna gäller det att slå ut motståndarens lag så många gånger man kan under en fast tid, och tempot är högt.

I slutändan finns det inga tvivel om att Marvel Tokon: Fighting Souls är ett riktigt välgjort fightingspel. Det lyckas inte få in en total fullträff för min del, men det är allt bra nära. Stridsupplägget och variationen är starka inslag, men det är framförallt den stabila och vackra presentationen som gör att det här sticker ut.