Recension: Lou’s Lagoon [PS5]

Det verkar gå något slags trend i att utveckla tillbakalutade, avkopplande spel med tillverkningselement nu för tiden, vilket jag absolut inte har något emot. Det är alltid trevligt att ha något som låter mig utforska miljöer och samla resurser, utan att utsättas för alltför stora risker eller konsekvenser, och därför välkomnar jag Lou’s Lagoon med öppna armar.

Här spelar jag en pojke eller flicka som i jakten på sin försvunna farbror Lou, passar på att återuppbygga öar och samhällen som har blivit raserade efter en enorm storm som härjat i övärlden. I den här fridfulla lagunen handlar det inte om överlevnad och strider, utan snarare utforskning och crafting på ett avskalat, avkopplat sätt.

Till en början introduceras jag för det klassiska tillverkningssystemet där jag behöver samla upp ett visst antal träbitar och en och annan metallbit för att utföra grundläggande reparationer. Det dröjer dock inte länge förrän jag har lyckats knåpa ihop några viktiga maskiner som i sin tur kan skapa bättre material. Drivved kan arbetas om till plankor, småstenar till tegelstenar och järnskrot till användbar metall. Självklart finns det ett inbyggt nivåsystem i bakgrunden också som gör att jag behöver uppgradera viss utrustning för att kunna hämta högre kvalitet av trä, metall och annat.

Den första ön som jag börjar på är ganska liten, men innehåller ändå en del intressanta hemligheter som gör att upptäckarlustan väcks. Inom kort har jag dessutom lagat farbror Lous flygplan och väl i luften kan jag så småningom köra tävlingsbanor, leta efter resurser och framför allt ta mig till andra ställen. Flygkontrollerna känns välimplementerade och följsamma, vilket matchar känslan som spelet ger mig när det kommer till utforskning och navigering på land.

Efter några timmars spelande står det klart att detta är ett spel för någon i tidiga tonåren eller yngre, samt en och annan vuxen som bara vill ha något lagom enkelt att spela igenom för att det är trevligt. Det finns ett fåtal fiender men de är varken utmanande eller farliga att möta. Det känns faktiskt ganska skönt att inte behöva bry sig om antagonister, utan jag kan med fullt fokus bara utforska och samla resurser.

I och med upptäckten av nya öar, introduceras jag även varsamt till spelets osynliga väggar, i form av uppgraderingar. Varje ö har sina krav på utrustning för att komma vidare och det presenteras på ett relativt tydligt sätt utan att jag blir skriven på näsan. Och dessa hinder tvingar mig att sätta upp små delmål för att kunna ta mig vidare. Jag behöver till exempel en glidare på en ö, och för att skapa den behöver jag material från ett hårdare träd, vilket i sin tur kräver att jag uppgraderar min materialinsamlare.

På detta sätt anser jag att det är är en mycket bra introduktion av genren till unga spelare som på sikt kanske beger sig in i de mer komplexa överlevnadsspelens värld. Gång på gång känner jag dock mig lite otålig och upplever en saknad av lite stress eller hot, men när jag tänker efter är det ju inte den typen av spel som Lou’s Lagoon försöker vara, och för målgruppen passar nog utmaningarna perfekt. När jag tänker tillbaka på min genomspelning känner jag att målgruppen nog är samma som för Skylanders när det hade sin storhetstid. inte för de kostsamma samlarfigurerna, utan just för det lite förenklade spelsättet. Det innebär ju dock inte att spelet är tråkigt eller att det saknar utmaning. Det är bara det att utmaningarna är lite enklare och berättelsen kanske lite mer utdragen.

Är du en spelare som söker en titel till din unga tonåring eller yngre, är detta perfekt tack vare den relativt enkla mekaniken i både hantering av karaktären men även byggande och uppgraderingar. Är du äldre men söker ett avkopplande äventyr, kanske det passar dig med.