Recension: Lord of the Rings: War of the North [PS5]

Jag fascineras av det livsverk J.R.R. Tolkien skapat. Berättelserna om Bilbos och Frodos olika äventyr i det enorma Midgård är troligtvis 1900-talets mest storslagna fantasyromaner, som fortfarande dyrkas av fans världen över. Tolkiens mest kända verk är Härskarringen-böckerna där Frodo får den tunga uppgiften att förstöra Ringen i Domedagsberget. Peter Jacksons filmatiseringar av trilogin blev ikoniska och gav flera möjligheter till flertalet spel.

Ett av dessa spel var Lord of the Rings: War of the North som ursprungligen släpptes till PlayStation 3 för femton år sedan. Nu har denna titel återkommit, två konsolgenerationer senare, i en remastered-utgåva. Jag har inte spelat originalversionen när detta begav sig varför detta nysläpp blev min första genomspelning.

En av Tolkiens största begåvningar var att bygga berättelser, stora som små, i det massiva Midgård. I War of the North beordrar mörkrets furste Sauron númenóreanen Agandaûr att sprida ondskan i Midgårds norra regioner, under tiden då slagen i Rohan och Gondor pågår.

Detta är ett äventyrsspel där en trio slagskämpar ska försöka rädda det norra riket från Agandaûr. Dvärgen Farin, människan Eradan och alven Andriel har alla sina olika styrkor att bekämpa mot vättar, orcher och andra vidriga skapelser. Farin är anpassad för närstrid med stridyxor, Eredan använder svärd och pilbåge, medan Andriel håller fienden stången med sina magiska projektiler.

När jag valt kämpe blir de andra två datorstyrda, såvida jag inte spelar tillsammans med ett par personer online. Varje spelbart kapitel utspelar sig på olika platser i Midgård, allt från värdshuset Stegrande Ponnyn i Bri till de spindelbebodda skogarna i Mörkmården. Trion vandrar tillsammans och slåss mot Agandaûrs styrkor ofta, och ibland tycker jag att fiendeskarans överflödiga närvaro kan bli enerverande. Att plötsligt bli överrumplad av orcher kan få mig eller någon annan nedslagen på ett ögonblick. Om någon lagkamrat står på benen kan hen få upp sin fallna kompanjon inom några sekunder, men riskerar att bli ett lätt byte. Om alla tre faller i strid, startar de vid senaste automatiska sparpunkt. Om detta händer förlorar jag de erfarenhetspoäng som samlats efter att spelet sparats, vilket är logiskt. Men det är ologiskt att de läkemedel och hjälpmedel jag haft vid nämnda sparpunkt plötsligt försvinner när jag börjar om efter förlorad strid.

När det gäller stridssystemet och bataljerna, känns tillvaron rätt långsam. Ett högre tempo och bättre flyt i kontrollen skulle öka stridsglädjen avsevärt, med tanke på att jag slåss mestadels av tiden i norra Midgård. Sedan är jag inte förtjust i att vapen och utrustning går sönder i stridens hetta, då mängden orcher är massiva. Däremot är det tillfredsställande att markera en fiende och låta en stor örn oskadliggöra offret på plats, men då måste jag ha svårhittade örnfjädrar i bagaget.

Det märks att War of the North är ett gammalt spel då texturerna inte är skarpa, men jag tycker att omgivningen är vacker. Atmosfären från filmerna gör sig påmind när jag beskådar Vattnadal och de Grå Bergen, tillsammans med den vackra musiken. Berättelsen är inte fy skam heller, då jag uppskattar att Midgårds alternativa historier nämns i valfri kulturellt verk, sedan är det trevligt att träffa bekanta karaktärer som Aragorn, Gandalf och Elrond längs vägen.

Rollspeldelen där stridskämparna stiger i grad och införskaffar nya förmåner, är en välkommen beståndsdel då motståndarna blir brutalare ju längre in i äventyret jag beger mig.

Lord of the Rings: War of the North har hjärtat på rätta stället när det gäller Tolkiens sagolika värld. Det är absolut värt att ta en närmare titt på, såvida du är ett inbitet fan av Sagan om Ringen och är förberedd på strider i överflöd.