Recension: Grim Trials [PS5]

I en färgglad men farlig underjord har liemannen ett brådskande behov. Arbetsbördan är stor, och därför har hen gjort till vana att då och då rekrytera nya förmågor, lära upp dem och låta dem göra grovgörat. En av dessa är den unga kvinnan Avelin, och det är henne vi spelar som i Grim Trials, ett actionspel med roguelike-inslag från studion Glory Jam.

Efter att ha dött alldeles för ung erbjuds Avelin en möjlighet som till en början låter väldigt lockande. Om hon tar tjänsten hos liemannen kommer hon att få återse sina älskade igen, förutsatt att hon går utbildningen och besegrar sju syndare. Med få andra alternativ hoppar hon på förslaget och hamnar snart på vad som skulle kunna beskrivas som Hogwarts, fast för liemän. Här tar jag kontroll, och bekantar mig med min blivande mentor John som hemlighetsfullt berättar om mitt uppdrag. Saker visar sig vara mer komplicerade än vad de ser ut att vara från början, och Avelin har snart funderingar kring sitt nya yrke.

Akademin fungerar som en samlingsplats för alla aktiviteter jag gör mellan uppdragen, och här vistas även spelets samtliga karaktärer. Några av dem erbjuder olika tjänster medan andra är mer intresserade av att ge oss uppdrag och andra aktiviteter. Vill jag smida vapen vänder jag mig till smeden Pytra, rustningar – skräddaren Milyun och så vidare. Det är ett trevligt karaktärsgalleri (om än något litet), och de gör sig bra i spelets snygga visuella stil.

När alla ärenden är avklarade är det dags att ge sig av till utmarken, en plats där där de syndiga själarna vistas. Det finns sju bossar till en början, fördelade över ett antal områden som jag behöver klara i en specifik följd. Nivåerna är uppbyggda som ett nät av rum, och i något av dem finns bossen. Miljöerna är detaljerade och snygga, men något innehållsfattiga. Bortsett från bossrummet finns det nämligen bara tre sorters rum, varav två består av belöningar, och det är snålt med saker att interagera med. Majoriteten är fyllda med monster som behöver besegras, och de kommer att ta upp det mesta av tiden medan jag är där.

Striderna fungerar ganska bra, och tillsammans med Avelin kommer jag snabbt in i rollen som lieman. Vapenutbudet består av ett antal olika närstridsvapen samt ett armborst för att plocka fiender på avstånd. Jag fastnar snabbt för yxan och dess förmåga att paralysera motståndare, och den kompletteras fint med ett specifikt armborst. Det finns begränsat med attack-kombinationer i spelet, men genom att uppgradera min karaktär låser jag upp olika specialattacker som kommer väl till pass i stridens hetta. Efter varje avklarat rum får jag dessutom välja en bonus som påverkar vapen eller förhållningsregler något.

I det stora hela fungerar stridssystemet bra, och jag gillar det rappa tempot. Något jag däremot inte är så förtjust i är hur lätt det går att fastna i vissa mönster. Exempelvis lär jag mig fort att armborstet kan bli lite väl användbart, utan att det krävs allt för många bonusar. Fiender såväl som bossar faller snart offer för mina fega strategier, men det hade lätt kunnat avhjälpas med aggressivare och smartare motståndare. Armborstet utgör ju trots allt en väsentlig del av Avelins vapenutbud, och det hade varit tråkigt att inte använda det.

Sett till innehåll finns det en hel del uppdrag att ta sig an, ofta inramade av spelets ganska intressanta narrativ. Något som däremot saknas är en djupare idé kring deras funktion i spelets helhet. Uppdrag som går ut på att jag ska hämta saker hos andra karaktärer eller bygga särskild utrustning är inte särskilt spännande, och vissa uppdrag blir snudd på löjliga i sin utformning. Exempelvis gick gränsen för mitt tålamod när jag instruerades att koka 15(!) stycken läkedrycker för att svalka en törstande hund. Uppdragen känns sällan särskilt utmanande heller, och jag suktar efter något som kräver en betydande ansträngning.

Mellan mina besök i utmarken får jag (som nämnt) chansen att fixa med mina inventarier och utrustning. Med hjälp av ingredienser jag får av mina besegrade fiender kan jag göra allt från att smida vapen, sy kläder och koka olika drycker. Alla dessa moment kretsar kring ett minispel som går ut på att tajma knapptryck under tidspress. Ett perfekt resultat ger utrustning av bästa kvalitet och mängd, medan minsta feltryck ger utrustning av standardmått eller färre antal drycker. Resurser måste allt som oftast skapas genom förädling av andra resurser, vilket kombinerat med minispelet innebär en hel del jobb. Det blir snabbt enformigt, och upplägget hade kunnat poleras betydligt.

När jag så ska sätta ett betyg känner jag mig kluven. Grim Trials är ett snyggt spel med bra musik och trevlig inramning, men innehållet känns klumpigt och förenklat. Upplevelsen lider av några konstiga beslut, och en ofokuserad målbild, men står du ut med det finns en del nöje att hämta.