Recension: Flesh Made Fear [PS5]

Det har blivit en hel del indiespel för mig genom åren, och bland dem finns en klick titlar jag har tagit mig an med lite extra nyfikenhet. Jag tänker på skräckspel, och framförallt de vars upplägg har inspirerats av äldre spel ur genren. Alisa (8/10) och Crow Country (8/10) är bra exempel, och när jag fick till mig Flesh Made Fear väcktes nyfikenheten på nytt. Studion bakom det här spelet har nämligen tagit sin fascination för klassikern Resident Evil och gjort något av en karbonkopia.

Spelet har sin början utanför staden Rotwood där en specialstyrka precis har stannat till vid en avstängd klaffbro. Rapporter säger att den isolerade staden har råkat ut för något, och det synkar illavarslande med ryktena om att en efterlyst forskare nyligen setts där. En kollega som tagit sig dit för att rekognosera har slutat att svara på anrop, och styrkan ger sig av för att undersöka. Precis som i sin förebild utgör spelets karaktärer en intressant bunt individer, men det är framförallt två som sticker ut. Det är de spelbara huvudrollerna Natalie och Marcus, och mitt första beslut blir att välja vem av dem jag vill uppleva den initiala resan med.

De två karaktärerna tar nämligen separata vägar genom spelets handling, och jag behöver spela genom det med bägge för att uppleva hela berättelsen. Det är ett enkelt men effektivt sätt att ge spelet extra omspelningsvärde, och jag har alltid uppskattat den sortens upplägg. Framförallt gillar jag hur jag som spelare märker var berättelserna överlappar, och får aha-upplevelser under flera genomspelningar. Jag valde att spela som Natalie första omgången, och visst märkte jag hur delar av kartan lämnades outforskade allt eftersom jag tog mig vidare.

Sett till spelets övriga struktur följer spelet den oskrivna standard som många survival horror-spel hade där i mitten av 90-talet. Det är låsta kameravinklar, spartansk kontroll, begränsade resurser och blygsam ljudbild. Inslagen blir som en del av en hantverkstradition, och visst har studion lyckats med att skapa samma känsla som spelen de inspirerats av. Personligen hade jag kanske prioriterat de tekniska inslagen och skippat ”medvetna misstag” som lökigt manus och röstskådespeleri, men det finns säkert de som uppskattar såna detaljer mer än mig.

Utvecklarna har gjort ett bra jobb med att få till en rytm i spelet, mycket baserad på hur platserna för skådespelet är utformade. Jag får inte känslan av att Rotwood är en stad, utan snarare ett litet samhälle med förvånansvärt utbyggd infrastruktur. Majoriteten av områdena är isolerade från varandra, och det finns ett intressant samspel mellan stora och små ytor. En betydande del av utforskandet sker utomhus, men det finns gott om byggnader som kan ta allt från fem minuter till flera timmar att ta sig igenom. Platserna är dessutom fyllda av hemligheter, samlarföremål och pussel som ständigt håller mig uppmärksam. De sistnämnda blir aldrig riktigt avancerade, men det gör mig inget.

Det finns gott om fiender att se upp för, och visst utgör de ett hot trots sina enkla beteendemönster. Som sig bör är olika varianter av zombies en stapelvara, men det finns många spännande fiender att springa in i. De kommer gärna i klungor, är lätta att ha ihjäl men dödligt farliga om jag låter mig omringas. Viljan att ha ihjäl så många som möjligt är stark, men det är värt att hålla lite på avtryckarfingret. För även om en klunga zombies går att skjuta ner försvinner ammunitionen i snabb takt, och det är farligt att bli utan. Vid flera tillfällen finner jag mig själv med tomma vapen när jag behöver dem som mest, och det är så det ska vara i den här sortens spel.

Trots sin smålöjliga dialog lyckas spelet förmedla en bra atmosfär. Detta är mycket tack vare miljöerna, men även de små scenarioliknande scener som har byggts upp här och var i Rotwood. Dessa kompletteras ofta med ett tillhörande dokument där olika individer berättar om sina öden. Vid ett tillfälle hittar jag exempelvis kroppen från en ung man som i flera dagar försökt överleva instängd i sin filmaffär. Med chipspåsar och film som enda sällskap har han hållit sig levande medan hans psykiska hälsa krackelerar. Berättelser som den blir inte mycket djupare än så i det här äventyret, men de sätter stämningen på ett väldigt träffsäkert vis.

Efter att ha klarat spelet upplevde jag en bekväm känsla av tillfredsställelse. Inte för att jag hade upplevt en revolutionerande spelupplevelse, utan för den träffsäkra nostalgiska dos det innebar att spela det. Flesh Made Fear är ett kärleksbrev till en genres tidiga alster, och det är ett genuint sådant.