Recension: Echoes of Aincrad [PS5]

Jag är nog inte ensam om att tycka att Sword Art Online var som bäst under den första delen av berättelsen. Tiden då Kirito, Asuna och de andra var fast i det virtuella spelet där död i spelet innebar död även i verkligheten. Serien har efter detta fortsatt i såväl manga och romaner som i animeform, men har aldrig riktigt toppat inledningen.

Efter flera spel av varierande kvalitet som oftast skildrat berättelsen efter dödsspelet har Bandai Namco nu tagit ett steg tillbaka till början med Echoes of Aincrad. Målet har uppenbarligen varit att simulera MMO-upplevelsen från Sword Art Online, komplett ned till spelets menyer och berättelsen utspelas parallellt med huvudberättelsen där Kirito går från att vara en duktig spelare till en särskilt utvald, överskillad, världsräddande Jesus-kun som alla kvinnor trånar efter.

Här får jag istället ta mig an rollen som en generisk spelare, som även här råkar vara en väldigt talangfull sådan, och som blandas in i en rad händelser efter att dödsspelet drar igång. Kirito och de andra karaktärerna som fans känner igen figurerar flitigt och interagerar emellanåt med mig som spelare men på det stora hela är det en egen berättelse som utspelas.

Under de inledande sekvenserna träffar min karaktär en annan spelare vid namn Iori. Dessa två blir snabbt vänner och under spelets första timmar (som skildrar beta-perioden för VRMMO-spelet där Sword Art Online utspelas) kämpar de genom flertalet grottor och dräper fiender på löpande band samtidigt som fler spelare ansluter sig till deras grupp.

När spelet väl lanseras på riktigt och alla spelare samlas på torget i Town of Beginnings vet alla som varit i kontakt med Sword Art Online vad som väntar. Där meddelar spelets skapare att de spelare som dör i spelet också dör i verkligheten och det är här Echoes of Aincrad drar igång på allvar. Som tur är har min spelarkaraktär och de andra medlemmarna i gruppen vid det här laget hunnit etablera sina respektive personligheter och bygga gediget band sinsemellan, vilket gör att insatserna känns mer på allvar.

Den här gången har utvecklarna valt att göra om stridssystemet till något radikalt annorlunda jämfört med tidigare spel, som alla försökte skapa ett upplägg som liknade MMO-strider. Här känns det mer som att det har inspirerats av Dark Souls eller nyare Assassin’s Creed-titlar. Inte nödvändigtvis på grund av svårighetsgraden i Souls-spelen utan för att attacker sker med R1 och R2 tillsammans med kombinationer med andra knappar för att blocka, ducka och använda specialattacker. Kontrollschemat känns fullt funktionellt även om jag upplever vissa kombinationer som en smula förvirrande inledningsvis.

Med detta i åtanke är det inte konstigt att striderna känns mer som ett klassiskt actionrollspel än tidigare Sword Art Online-spel. Detta är på gott och ont, då upplägget bjuder in till mer underhållande strider tidigt, men dessvärre känns det som att just striderna börjar tappa momentum redan efter ett par timmar. Spelet låter mig som spelare skräddarsy min karaktär genom val av vapen. Ju mer jag använder en vapentyp desto bättre blir min karaktär på att hantera det. I praktiken innebär det att om jag väljer att fortsätta med samma typ av svärd som jag började med så kan jag bli expert på just den vapentypen. Å andra sidan innebär det att om jag vill börja använda en annan vapentyp senare i spelet kommer min karaktär vara betydligt mindre lämpad för den tills jag har kämpat upp min skicklighet, vilket kan ta väldigt lång tid. Därför valde jag ganska tidigt in i spelet vilket vapen jag skulle satsa på och fortsatte därefter att uppgradera och köpa nya modeller av just den vapentypen och ignorerade i princip de andra.

Det största problemet jag har med Echoes of Aincrad är dock själva spelvärlden. Den känns trogen både böckerna och animen, men känns hopplöst tom. Spelets städer som ska föreställa myllrande platser där ”riktiga” spelare samlas känns generiska och livlösa. Även den delvis öppna spelvärlden känns ganska tråkigt designad. Spelets många grottor är klart bättre men blir även de enformiga efter ett tag då de bygger på att spelare ska samla erfarenhetspäng genom att besegra mängder av svagare fiender. Detta är rimligt sett till källmaterialet men det blir tråkigt att spela.

Om du känner för att verkligen försöka återskapa Sword Art Online kan du välja att spela i Death Game-läget. Detta innebär att om du dör i spelet så raderas din sparfil och du behöver börja om från början. Jag tycker detta är ett spännande tillskott som är helt i seriens anda men jag känner mig inte modig nog att ta mig an det.

Echoes of Aincrad känns i slutänden trots mina invändningar som ett steg i rätt riktning för serien. Stridssystemet är den starkast lysande stjärnan tillsammans med möjligheten att få uppleva dödsspelet från ett annat perspektiv. Ett par rejäla designmissar och trista miljöer håller tillbaka spelet från att vara riktigt bra men om du är ett fan av Sword Art Online eller om du bara är nyfiken och gillar en rejäl dos grindning är Echoes of Aincrad helt klart värt en närmare titt.