Recension: Dead or Alive 6: Last Round [PS5]

DOA, eller Dead or Alive är en serie slagsmålsspel som har hängt med ett ganska bra tag. Första spelet släpptes redan 1996, och den senaste titeln, Dead or Alive 6: Last Round är en sorts polerad version av det sjätte spelet från 2019. Min personliga anknytning till spelen började med Dead or Alive 3 som jag spelade en hel del när det kom, men sen dess har det mest blivit tillfälliga återbesök till serien. Därför har det varit spännande att kasta sig in i ringen igen och se hur saker står sig i nutid.

Till att börja med får jag erkänna att det här släppet är något av ett mysterium för mig. Som jag har förstått det är skillnaden mellan den ursprungliga versionen av Dead or Alive 6, och Last Round ganska marginell; och kanske är det sistnämnda ett släpp som mest är tänkt att bredda spelarbasen. Med det sagt innebär det inte att det inte finns nyheter. Bland annat har Team Ninja uppgraderat ljuseffekterna, slängt in ett omarbetat fotoläge och utlovat nytt liv till spelet genom en serie kommande karaktärer. De sistnämnda lär inte bli tillgängliga utan en viss transaktion, men å andra sidan erbjuds en nedbantad gratisversion av spelet för den som är nyfiken på det.

Min erfarenhet av DOA är att det är ganska strömlinjeformade spel som är designade att vara lätta att lära sig men svåra att bemästra. Så är det även här, och jag uppmärksammar hur bra möjligheter det finns att ta till sig upplevelsen. Det finns hyggligt många spellägen, och flera av dem erbjuder träning eller genvägar till att lära mig dess olika upplägg och tekniker. Klassiska lägen som arkad, survival och time-attack varvas med kampanj- och uppdragslägen samt lite annat spännande i en skapligt varierad blandning. Självklart finns det också onlinelägen, men de är desto mer blygsamma med ett fåtal liknande upplägg.

Det strömlinjeformade tänket spelar även in som en faktor i själva stridsmomentet. Framförallt är det ett snyggt spel, och karaktärernas animationer bidrar till ett väldigt tillfredsställande flyt i striderna. Kontrollerna känns rappa och reaktiva med fokus som kretsar lika mycket kring blockeringar och grepp som snabba slagkombinationer. Nivåernas utformning kommer dessutom med inslag som låter mig göra extra skada eller förflytta striden till en ny yta genom att slå in motståndaren i vissa objekt. Jag kan tycka att det känns lite som en larvig gimmick när bilar eller andra saker exploderar av att jag slår in folk i dem, men visst kan de spela en strategisk roll också.

Det finns hela 29 karaktärer att välja mellan från start, och de har alla sina egna unika kampsportsstilar. Ikoner som Kasumi, Bayman och Jann Lee samsas med många nyare förmågor, och tillsammans bildar de ett färgglatt karaktärsgalleri. Samtidigt går det inte att sticka under stol med att designen på spelens karaktärer har knådats ut till den grad att det blir lite larvigt på sina ställen. Häftiga individer som MMA-kämpen Mila eller Wrestlaren Tina matchar illa med ”svenskan” Marie Rose i sin tjänsteflicka-dräkt; eller artonåriga forskaren NiCO med sina elektriska krafter. Men visst, de kan slåss, och då spelar det inte superstor roll att vissa av dem känns lite urvattnade rent image-mässigt.

Spelet bjuder som nämnt på en del olika lägen, och det är framförallt två som jag tycker är lite extra intressanta. Det första jag tänker på är kampanjläget där man implementerar ett upplägg involverandes i stort sett samtliga karaktärer. Kortfattat går det att beskriva som ett slags scenarioträd där vi kan hoppa mellan de olika individerna och få ta del av deras relation till varandra och turneringen spelserien handlar om. I de flesta av fallen får vi se ett minut-kort klipp som mynnar ut i en strid, och det blir inte mer avancerat än så. Upplägget må vara rörigt och klippen på skämskuddenivå, men det finns en charm i det hela.

Det andra läget jag vill lyfta fram är DOA Quest som är en sorts kombination av utmaningar och träning. Det finns lite drygt 150 uppdrag fördelade på alla karaktärer, och samtliga består av tre utmaningar jag kan utföra. Det här läget gillar jag framförallt för att det är så rättframt och tydligt, men även för dess funktion som träningsläge. Många av utmaningarna handlar om att jag ska utföra specifika manövrar, och misslyckas jag erbjuds ett snabbhopp till träningsvyn för tydliga instruktioner. Oavsett hur många utmaningar jag klarar får jag alltid någon form av pris, och klarar jag alla tre får jag inte bara toppbetyg utan även en större belöning. Dessa kan vara allt från kosmetiska saker till karaktärerna, titlar till mitt användarkonto och så vidare.

Summa summarum kanske inte det nya innehållet i Dead or Alive 6: Final Round motiverar ett nyköp om du redan har den tidigare versionen, men om inte kan det vara värt en titt. För sett till dess huvudsakliga roll som slagsmålsspel är det en stabil och snygg upplevelse med bra soundtrack och känsla. Det har en unik stil och presentation som säkerställer dess plats inom genren, och bara det kan ju göra en nyfiken.