Recension: Control Resonant [PS5]

Finska Remedy är en studio som sällan missar målet. När ett så pass unikt och underhållande spel som Quantum Break generellt anses vara deras svagaste titel vet man att studion har en oerhört hög lägstanivå. Med både detta och mästerverket Control (9/10) från 2019 har de börjat bygga ett intern universum, då de har visat sig vara mer kopplat till deras Alan Wake-spel än man kanske först trodde. Nu är Control Resonant här för att utveckla ”Remedyverse” ytterligare och den här gången byter utvecklarna skjutvapen mot feberdrömsliknande närstrider med svärd, yxor och hammare. Är det ännu en fullträff för Sam Lake och hans gäng?

Control Resonant kallar sig själv för en ”fristående” uppföljare, och utvecklarna har sagt att spelet kan avnjutas utan att ha spelat Control. Detta skulle jag kalla för en sanning med rejäl modifikation, för även om det finns en video på startmenyn som sammanfattar berättelsen i Control känns det ändå som att bli nedkastad i den djupa änden av poolen i spelets inledning. Jag spelade genom hela Control i recensionssyfte när det släpptes, och har därefter återvänt ett par gånger för att spana in uppdateringar och liknande, men även jag hade svårt att hänga med i vad som pågår i denna uppföljare.

Resonant inleds sju år efter händelserna i det första spelet och erbjuder något av ett ”ombytta roller”-scenario. Originalet följde Jesse Faden som var på jakt efter sin bror Dylan som hon misstänkte hade kidnappats av FCB (Federal Bureau of Control), och hon utforskade dess mystiska högkvarter The Oldest House. Den här gången får jag i stället iklä mig rollen som Dylan som kallas in för att hitta sin nu försvunna syster. Allt detta samtidigt som de ondskefulla makterna från originalet har brutit sig loss och förvandlat större delar av Manhattan till ett övernaturligt slagfält där inga lagar gäller. Då menar jag varken människans stiftade lagar eller fysikens lagar, för är det något Control Resonant gör så är det att konstant överraska mig med vad som ställs inför mig.

Det handlar om de klassiska fienderna ”The Hiss” som tar över människor och förvandlar dem till förvridna monster, men det handlar minst lika mycket om vad som händer med Manhattan. Spelet bjuder på Inception-liknande sekvenser där delar av staden vrids och förändras så att Dylan bokstavligt talat behöver klättra på väggar (som egentligen är gator) för att ta sig vidare. Remedys designers har återigen fått till en total fullträff med Resonant, för precis varenda millimeter av spelet dryper av atmosfär, precis som föregångaren. Det är David Lynch-inspirerad surrealism kombinerat med grotesk monsterdesign och stämningsfulla musikarrangemang och en slående färgskala med gott om grått, brunt och rött som lyckas fånga en ton som få andra spel kan matcha.

Spelmekaniken är dock radikalt annorlunda jämfört med Control. Där rörde det sig i grund och botten om en tredjepersonsskjutare med en rejäl dos övernaturliga krafter som assistans. Jesse var beväpnad med ”The Service Weapon”, en pistol med märkliga egenskaper som hjälpte henne genom The Oldest House. Dylan vill inte vara sämre och kan själv nyttja ett vapen som kallas ”The Abberant”. Även detta är ett särskilt kraftfullt objekt som kan ändra form och fungera på en rad olika sätt, likt The Service Weapon. Skillnaden är att Dylan hellre ger sig in i mer fysiska konfrontationer och låter således objektet ta form av diverse närstridsvapen. Under spelets gång använder jag The Abberant som svärd, yxa, hammare och mer därtill.

Upplägget där jag enkelt kan modifiera och förändra vapnet gör att jag hela tiden kan anpassa Dylan efter vad situationen kräver i striderna. Jag får väldigt snabbt lära mig att Control Resonant inte ryggar för att erbjuda en rejäl utmaning, och redan tidigt i spelet blir jag formligen översvämmad av fiender från alla håll och kanter, vilket kräver flertalet försök innan jag tar mig vidare. Efter att ha tillbringat mycket tid med det relativt långsamma, taktiska stridssystemet i Onimusha: Way of the Sword (9/10) är det snudd på whiplash-varning att gå över till Control Resonant.

Striderna går nämligen i ett rasande tempo och ett tips är att aldrig sluta vara i rörelse, för då går det illa. Efter ett par timmar börjar jag komma in i spelets rytm och flänger runt i striderna stark som Bamse men snabb som Lille Skutt. Smart som Skalman blir jag kanske aldrig då jag fortfarande åker på rejält med stryk många gånger, men till sist lär jag mig av mina misstag och anpassar mig efter det halsbrytande tempot.

Svårighetsgraden kan förvisso regleras fritt. Inte genom olika svårighetsgrader, utan en lång rad parametrar som jag själv kan justera efter tycke och smak. Det kan röra sig om hur mycket skada Dylan gör på fiender, hur snabbt min energimätare laddas upp eller hur mycket skada fienderna i sin tur gör på Dylan. Allt detta och mer därtill kan justeras för att göra spelet en smula mer lätthanterligt eller för att skruva upp utmaningen rejält för den som vill. Det är ett fantastiskt sätt att skräddarsy upplevelsen på om den grundläggande utmaningen inte passar.

Jag måste också nämna spelets många bossar, som kort och gott är helt enastående. De är otroligt kreativt designade, de är utmanande och varje boss är ett tvättäkta spektakel som definitivt tillhör spelets absoluta höjdpunkter. Jag vill inte berätta för mycket för att inte avslöja för mycket av dem, men om du bara ska tro på en sak jag säger om Control Resonant så ska du tro på att bossarna är fantastiska.

Utöver den nya stridsmekaniken är Control Resonant ett snudd på fullfjädrat actionrollspel där jag utvecklar förmågor, krafter och annat med olika typer av material och erfarenhetspoäng. Berättelsen är också betydligt mindre styrd jämfört med Control eftersom Manhattan till viss del är en öppen värld som Dylan kan utforska. Här finns föremål att hämta, sidouppdrag att ta sig an och hemligheter att finna.

Att finna hemligheter och dokument är dessutom snudd på nödvändigt för att hänga med i berättelsen. Mycket förmedlas förvisso i filmsekvenser och dialog men en stor del av bakgrunden kring vad som hänt i de sju åren mellan Control och Control Resonant kräver aktivt sökande för att pussla ihop. Detta i kombination med det faktum att berättelsen överlag inte är direkt lättbegriplig till att börja med gör att narrativet säkerligen inte kommer klicka med alla. Samma sak var sant med originalet och berättelsen dras till snarlika skruvade punkter även den här gången.

Även om berättelsen är både välskriven och välspelad kan jag känna att den blir lite av ett hinder emellanåt, då det kan vara svårt att hänga med i alla svängar ibland. Man måste verkligen vara på tårna hela tiden för att inte missa viktiga detaljer, och det ledde till slut att jag fann den en smula svårgreppad under perioder. Jag tycker också med facit i hand att många strider blir aningen för kaotiska för sitt eget bästa.

Control Resonant är ett otroligt välgjort spel på alla tänkbara plan. Dock klickar det inte riktigt för mig lika bra som föregångaren gjorde. Jag fastnar heller inte fullt lika mycket för Dylans äventyr som jag gjorde för Jesses resa i Control. Med det sagt ska Remedy ha pluspoäng för att de vågat chansa att ta Control-serien i en helt ny riktning och dessutom lyckas så väl med sin uppföljare. För min egen del kommer det kanske inte vara en kandidat till Årets Spel men det är likväl nyskapande, fräscht och väldigt underhållande ändå. Se bara till att du har koll på allt som hände i Control först.