Recension: Brigandine Abyss [PS5]

En av mina svagheter när det kommer till spel är strategiska rollspel (SRPG). Alltså de som tar dramatiken från ett traditionellt rollspel med turordningsbaserade strider och blandar det med spel som X-Com eller Heroes of Might & Magic. Många av genrens giganter, som Fire Emblem, Final Fantasy Tactics och Valkyria Chronicles, sätter sin egen spinn på konceptet men ofta fungerar det lika bra att hålla sig till formeln.

Jag var därför väldigt nyfiken på Brigandine Abyss, en titel som smugit under min radar fram till alldeles nyligen och jag hoppades att spelet skulle kunna hålla tillräckligt hög kvalitet för att hitta en plats i rampljuset. Med facit i hand kan jag nu säga att så inte riktigt är fallet men slutprodukten kan ändå vara värd att kika närmare på.

Med det sagt får jag inte något vidare gott första intryck när jag startade upp Brigandine Abyss. Spelets filmsekvenser känns billiga och karaktärsporträtten och dess animationer saknar detalj och känns överlag generiska. Alla spel kan förstås inte ha AAA-budget men här får jag stundtals känslan av att det är fan art som används. Med tiden lägger sig den inledande besvikelsen dock och även om jag inte uppskattar spelets grafiska stil börjar jag åtminstone respektera den.

Berättelsen är indelad i en handfull kampanjer som är sammanflätade och där varje kampanj ger mig kontroll över olika hjältar. Dessa karaktärer har alla sina egna motivationer och följer vitt skilda berättelser, även om de alltså berör varandra emellanåt. I grund och botten cirkulerar berättelsen runt en ondskefull härskare som tagit makten genom att döda rikets kung och går in på hur detta berör de olika spelbara karaktärerna på olika sätt. Berättelsen är överlag fullt funktionell, även om den inte är särskilt nyskapande eller överraskande.

Ute på slagfältet lär du känna igen dig ganska hyfsat om du har tillbringat tid med andra spel i genren. Brigandine Abyss går dock emot strömmen en aning och slopar upplägget med kvadratiskt rutmönster till förmån för ett hexagonalt alternativ, alltså rutor med sex sidor. Detta gör att spelplanerna kan kännas lite mer dynamiska och inte lika mycket som räta linjer, men det gör också att det blir svårare för mig att se tydligt hur olika enheter och attacker gör skada, vilket är problematiskt i den här typen av spel.

Annars följer Brigandine Abyss ett snarlikt upplägg som många andra liknande spel, med ett sten-sax-påse-liknande system där ingen typ av enhet är oövervinnerlig, utan alltid har minst en svaghet. Systemet är välfungerande och det finns gott om varierade typer av enheter som gör att det aldrig känns som att man använder eller slåss mot samma fiender om och om igen. Däremot har jag vissa invändningar mot karaktärsdesignen, för det känns inte särskilt enhetligt när människor, enhörningar och bläckfiskmonster kämpar tillsammans sida vid sida utan någon förklaring. Jag köper att det är en fantasymiljö, men designen på enheterna känns helt enkelt lite för spretig för min smak.

Ett område där Brigandine Abyss har stora problem är när det gäller svårighetsgraden. Spelet börjar med att kasta en rad olika menyer och funktioner mot mig och känns inledningsvis oöverskådligt och onödigt utmanande. Det dyker upp brutala toppar i svårighetsgraden bara för att i nästa stund bli nästan löjligt enkelt, med fiende-AI som ofta agerar extremt korkat. Denna inkonsekvens gör att det blir svårt att riktigt njuta av spelet eftersom jag aldrig vet när strategispelens version av ”rubber banding” från Super Mario Kart tänker visa sig igen och ställa till det för mig.

Striderna kan också kännas plågsamt utdragna, då jag inte sällan börjar ett scenario långt ifrån fienden. Det jag då inledningsvis kan göra är att flytta mina karaktärer närmare, vänta på att fienden gör det samma och sedan upprepa tills jag är tillräckligt nära för att attackera. Problemet är att vissa karaktärer och vissa attacker endast kan genomföras innan jag förflyttar karaktären i fråga, vilket flera gånger har lett till att jag i princip slösar bort en omgång med den karaktären bara för att jag inte tänkte på att jag inte kan attackera efter att jag har flyttat den.

Lägg dessutom till en berättelse som ena stunden är osammanhängande och i nästa rusar på i ett tempo som gör att jag på riktigt har svårt att hänga med i vad som ens händer. Karaktärer introduceras till höger och vänster, politiska intriger bränns av i sådan fart att Game of Thrones får ställa sig i skamvrån och allting kretsar kring karaktärer vars namn är lika delar fantastiska och fåniga.

Brigandine Abyss är således varken en fullträff eller ett klavertramp. Det är ett spel med gott om taktiskt djup men med flertalet brister som håller det tillbaka från att tillhöra genrens absolut bästa titlar. Om du suktar efter Fire Emblem till PlayStation finns det klart sämre alternativ än Brigandine Abyss men förvänta dig inte samma kvalitet som i Nintendos flaggskeppsserie.