Recension: Assassin’s Creed Black Flag Resynced [PS5]

Som du kanske har gissat är Assassin’s Creed Black Flag Resynced den sedan länge beryktade nyversionen av Assassin’s Creed IV: Black Flag (8/10) som släpptes till PlayStation 3 och 4 2013. Om du har spelat originalet kommer du definitivt att känna igen dig då grundspelet till stor del är detsamma även om det finns en hel del nyheter, särskilt på det tekniska planet.

Du axlar rollen som Edward Kenway, och om du känner igen efternamnet så kan det bero på att han är farfar till protagonisten Connor Kenway i Assassin’s Creed III. Kenway är en ruffig buse från Swansea som hade ett liv som bonddräng framför sig, men drömmen om rikedomar fick honom att tillfälligt överge sin fru och söka lyckan till havs. Dessa livsval ledde honom till Karibien och livet som pirat.

Om du spelat Assassin’s Creed-spel tidigare vet du troligtvis att det finns ett före och efter Assassin’s Creed: Origins (9/10), där serien tog en vändning mer mot rollspelselement och där de tidigare lutade sig mer mot genren actionäventyr, och denna nyversion tillhör då den äldre skolan. Det som skiljer sig mot andra spel i serien är att huvudpersonen aldrig är med i assassinernas brödraskap, men dras in i kampen mellan tempelriddare och lönnmördare på mer sätt än ett. Med det sagt är Edward ändå väldigt smidig och stridsduglig och har både parkour-färdigheterna och stridsförmågorna från en fullblodad lönnmördare.

Den absolut största skillnaden sett till handlingen är att hela metastoryn med Abstergo och att någon återupplever minnen från en förfader har tagits bort. Det finns element som visar på att du spelar en simulering, men sekvenserna utanför piratlivet är borta, förutom några uppdrag med den artificiella intelligensen som renderar simuleringen. Det valet gör spelet till en mer helgjuten piratupplevelse och jag lever mig mer in och tycker att det blir ett bättre spel både sett till tempo och inlevelse.

På den spelmekaniska sidan har både parkour och stridssystemen gjorts om och båda är bättre än i originalet, även om jag fortfarande kan trilla ned från ett träd eller ett tak för att jag siktar lite snett med styrspaken. Jag förespråkar inte att spel ska förenklas alltför mycket, men när jag får känslan av att spelet jobbar emot mig åker mungiporna ned. Striderna är något snabbare jämfört med originalet, och tack vare ett pareringssystem kan jag ofta bryta motståndarnas försvar och döda dem med en knapptryckning efter det. Det ger ett bättre flöde, och till exempel när jag bordar motståndarskepp går det lite fortare att komma förbi den sekvensen tack vare att större strider snabbats upp.

Miljöerna är oerhört vackra, och särskilt renderingen av vatten, både ovan och under vattenytan. Varje gång jag dyker under vattnet förflyttas jag till en National Geographic-dokumentär med en färgglad fauna och flora. De dova ljuden och spektakulära miljöerna gör att jag bara vill stanna upp och njuta, iallafall tills jag ser den blåa stapeln med hur mycket luft jag har kvar. Det som fortfarande avslöjar att spelet ursprungligen är 13 år gammalt är karaktärerna, som trots förbättrad hårfysik och högre upplösning ändå känns lite kantiga och stela.

Spelets unika egenskap som får mig alldeles varm är förstås att få spela som en piratkapten med allt vad det innebär. Maffiga sjöstrider med bredsidor av kanoner, livsfarliga stormar till havs och fäktningsscener mot soldater som jagar pirater för kronans räkning, oavsett om kronan är brittisk, spansk eller portugisisk. Att få uppgradera sin hemmabas, sina vapen, besättning och fartyg är en fröjd och för ovanlighetens skull rör det mig inte ryggen att Ubisoft, precis som vanligt, strösslar kartan med sidoaktiviteter. Här vill jag hitta gömda skattkistor, råna lagerbyggnader och lösa uråldriga pussel lämnade av en utdöd civilisation.

Assassin’s Creed Black Flag Resynced lyckas inte bara vidmakthålla positionen som ett av de bästa spelen i serien utan även förbättra den. Det här är ett kärleksbrev till originalspelet som tagit fasta på vad som gjorde det bra, men som lyft det som var mindre bra eller som åldrats dåligt. Visst, det finns saker som kollisionsdetektionen med omgivningen som hade kunnat slipas ytterligare, men när resten av spelet är så här bra spelar det ingen roll. Om du inte spelat originalet eller liksom jag tyckte att det var dags för ett återbesök i Havanna, Kingston och Nassau så har du en högtidsstund att se fram emot.