Recension: Alien Breed: 35th Anniversary [PS5]

Alien Breed fyller år, och det är ingen liten siffra det krutdoftande actionspelet stoltserar med. Som titeln avslöjar är det hela 35 år sedan spelet släpptes. Det var en annan tid, men då liksom nu är det svårt att inte börja dregla lite när det talas om intensiv action och skräckinjagande utomjordingar. Med Alien Breed: 35th Anniversary får inte bara det ursprungliga spelet, utan hela serien möjligheten att firas av fansen, och kanske även upptäckas av en ny generation.

Det här släppet innehåller nämligen det som kallas seriens ”första era”. Den består av sex titlar; det vill säga två olika utgåvor av det första spelet, Alien Breed II, Alien Breed: Tower Assault, Alien Breed 3D och Alien Breed 3D: The Killing Grounds. Det blir alltså en omfattande mängd utomjordingar vi ska panga, om än under något olika former. De fyra förstnämnda titlarna är tvådimensionella actionspel sedda ur fågelperspektiv medan de resterande två är tidiga förstapersonsskjutare i stil med klassikern Doom.

Senast jag tog mig an ett Alien Breed-äventyr var när jag spelade portningen av det första spelet till PS Vita för ett antal år sedan. Ett av de huvudsakliga minnena från detta är att det var ett väldigt utmanande spel, och visst återuppväcktes denna känsla när jag nu tog mig an de här titlarna på nytt med min PlayStation 5. Spelens upplägg varierar något, och medan de förstnämnda spelen delar egenskaper med varandra gäller samma mellan de två sistnämnda. Gemensamt för alla är de blygsamma narrativa inslagen som ofta berättas genom stämningsfulla stillbilder och en liten textsnutt.

Det vi behöver veta är bara att vi är krigare strandsatta i miljöer som har översvämmats av fientliga varelser, och målet är att överleva, ta sig därifrån och gärna ta livet av så många bestar som möjligt på vägen. Lyckligtvis har flera av spelen ett kooperativt spelläge för två spelare, så jag behöver inte nödvändigtvis känna mig ensam, utan kan ta hjälp av en spelsugen kompis när det behövs. Faktum är att det är till stor hjälp då utmaningen är betydligt större när man är ensam.

Grundkonceptet bygger på jag ska utforska labyrintliknande nivåer, lösa små uppdrag och samtidigt hålla en oändlig våg av fiender på bekvämt avstånd. Min krigare har en hälsomätare, ett antal liv, ammunition, nycklar och pengar att hålla koll på, och det är med hjälp av det, snabba reflexer och vårt minne som jag ska överleva. Hälsomätaren är förhållandevis generös för att vara den här sortens spel, men med övriga resurser gäller det att försöka vara så sparsam som möjligt. Fienderna är många, men det är faktiskt hanteringen av resurser som är den största utmaningen.

Exempelvis behövs nycklarna för att låsa upp dörrar i nivåerna, och då menar jag inte någon enstaka här och där, utan varenda en. Tar nycklarna slut kan du snabbt bli omringad av fiender, och vill det sig riktigt illa kan du inte ta dig vidare i nivån överhuvudtaget. Ammunition är en annan resurs som går åt i rask takt, och skulle den ta slut finns det inte mycket mer än ett klickande vapen att försvara sig med.

Knepet är att försöka memorera nivåerna så gott det går, och på så sätt effektivisera sin framfart. Det är en tidskrävande procedur, framförallt då det inte finns något lösenordssystem eller liknande i alla spelen. Blir jag av med mina liv är det bara att börja om. Det hela är en utmanande uppgift, och frustrationen kan bli påtaglig om man inte har tålamod.

De två förstapersonsskjutarna, Alien Breed 3D och Alien Breed 3D: Killing Grounds har ett annat upplägg än de tidigare titlarna och släpptes som nämnt i dyningarna av ”Doom-vågen” i mitten av 90-talet. Upplägget påminner därför mer om det, och kopplingen till de andra titlarna i den här samlingen känns lös. Visserligen ska det dräpas fiender och samlas nycklar även här, men tempot är långsammare och stämningen annorlunda. Det är spännande att se övergången från de äldre spelens stil till det här, och det är inte helt lätt att tänka sig att de tillhör samma serie.

Tyvärr har tidens tand inte varit särskilt nådig när det kommer till de visuella egenskaperna hos de sistnämnda två titlarna. Världarna är grovhuggna och gryniga, och jag kan inte spela långa stunder utan att huvudvärken letar sig fram. Bortsett från det är det här en ändamålsenlig samling för den som vill utforska de tidiga spelen i Alien Breeds historia. Det är tveksamt om den kommer att skapa särskilt många nya fans, men för de som redan är det lär det vara en trevlig upplevelse.