Recension: Captain Tsubasa 2: World Fighters [PS5]

Sportanime är något jag uppskattar mer än verklig sport, det är ett rent konstaterande. Serier som Baby Steps (Tennis), Blue Box (Badminton och gymnastik) och Haikyu!! (Volleyboll) lyckas engagera mig oändligt mycket mer än verkliga tävlingar gör. Därför var jag jublande nöjd när fotbollsanimen Captain Tsubasa levererade ett riktigt toppenspel när det släpptes för sex år sedan. Sedan dess har jag hunnit glömma av titeln lite men plötsligt sitter jag här och har recenserat uppföljaren med den enastående titeln Captain Tsubasa 2: World Fighters.

Berättelsen i World Fighters följer överlag den historia som berättas i animen och den ursprungliga mangan. Tsubasa har flyttat till Brasilien för att träna hårdare för att fortsätta framgångarna från förra spelet. Här introduceras en rad nya karaktärer, både allierade och motståndare men spelet tar sig flertalet friheter med narrativet och presenterar även unika, nyskapade karaktärer och scenarion. Även om jag vet hur det går för Tsubasa och hans gäng i den stora turneringen som berättelsen bygger upp till finns det gott om möjligheter att skapa alternativa skeenden på vägen dit.

Inledningsvis blir jag överraskad över hur pass annorlunda World Fighters är jämfört med Captain Tsubasa Rise of New Champions (8/10) från 2020. Originalet hade ganska starka vibbar av japanska rollspel och ett högt tempo i matcherna men World Fighters skruvar dock upp tempot rejält och spelmekaniskt sett känns det mer som ett renodlat arkadspel den här gången.

Stora delar av det förra spelet gick åt att utveckla min egenskapade karaktär som rörde sig i Tsubasas sällskap och jag kan göra samma sak även här men denna gång är utvecklingsmöjligheterna nedskalade till förmån för ett snabbare och ”röjigare” upplägg. Fotbollsmatcherna känns som följd av detta lite simplare men minst lika spektakulära. Det rör sig fortfarande om shonen-inspirerad actionfotboll så förvänta er inget FIFA här. Det är specialattacker, overkliga fysiska förmågor och energi-aura till höger och vänster i en salig röra som dock på något sätt fungerar och passar spelet utmärkt.

Poäng får jag självklart genom att göra mål under matcherna och det gäller inte bara att sikta rätt (”sikta” är också en rejäl överdrift) utan mycket handlar om att nöta ned målvaktens energimätare och på så vis göra att han helt enkelt inte orkar fånga de svåraste skotten längre. Sagda energimätare är dock stundtals orimligt hög och det krävs många attacker för att den ska krympa ned till hanterbara nivåer. Med det sagt är det ändå inte omöjligt att göra mål ens på en målvakt med full mätare men det är betydligt knepigare.

Utöver kampanjen som höll mig sysselsatt klart längre än väntat finns det diverse matchlägen samt onlinelägen att ta sig an för att fylla ut spelupplevelsen. Jag kan väl inte påstå att onlineläget direkt svämmade över av spelare men jag lyckades likväl få igång ett par matcher som fungerade utmärkt förutom att jag av någon anledning förlorade konstant. Huruvida World Fighters har tillräckligt med dragningskraft för att behålla en spelarbas över tid kan jag inte svara på i dagsläget men det är likväl ett trevligt tillskott för de som så önskar.

I slutändan står jag en smula kluven inför Captain Tsubasa 2: World Fighters. Å ena sidan är det betydligt mer fartfyllt och lättspelat än föregångaren men å andra sidan saknar jag lite av djupet i karaktärsutvecklingen som har skalats bort. För fans av serien är det en enkel rekommendation och det är ett bra tips även för någon som önskar ett väldigt annorlunda fotbollsspel. Om du inte faller i någon av de kategorierna lär utbytet dock inte bli lika tillfredsställande. Med det sagt har jag haft väldigt roligt med Tsubasa och gänget och det har varit en riktigt trevlig upplevelse för att avsluta sensommaren.