Det finns något oerhört tryggt i det som är bekant. Att gå till, eller tillbaks till, en plats där du känner dig hemma, där folk (och fä) känner till dig, dina preferenser och där du kan vara dig själv utan dömande ögon. Denna tillflyktsort kan variera under ens liv, och för min del var det ett litet, sjabbigt café i slutet av 90-talet. Istället för att plugga fann jag det oändligt mer tillfredsställande att bälja i mig kaffe och prata med bekanta och deras bekanta än att gräva mig ner i statistiska analyser, även om det i mångt och mycket blev en del sådant över allt kaffe också.

Kaffet var gott, och sällskapen som kom in och ut ur caféet mellan håltimmar, eller som undvek långa föreläsningar, bjöd alltid på intressanta diskussioner. I Coffee Talk Episode 2: Hibiscus & Butterfly återfinner jag en del av den glädjen, även om jag befinner mig på andra sidan kassadisken. Nu är det jag som serverar kaffe och andra varma drycker till törstiga besökare i behov av en paus från vardagen eller lite sällskap.

Ännu en helg närmar sig med stormsteg och våren kan nog sägas vara här på allvar. Det har varit en stark start på året när det kommer till spelsläpp, vilket vi självklart gläds åt. På redaktionen har vi i vanlig ordning mycket att göra, något som kanske märks på den strida ström av recensioner vi har klämt ur oss på sistone.

I dagarna blickar vi framåt mot fler vårtecken medan vi gottar oss med följande spel.

Trots att virtual reality har funnits så länge så dyker det fortfarande upp spel som känns lite som teknikdemonstrationer. Gorn känns för mig mer som en fysiksandlåda än som ett fullfjättrat spel. När spelet startar kastas du hejdlöst in i en gladiatorring där du tvingas kämpa för din överlevnad. Första matchen är med knytnävarna, men ganska snabbt låser du upp en arsenal av olika vapen.

Men redan från start gör sig spelmekanikens undermåliga design gällande och kontrollerna för förflyttning är verkligen horribla.

Att jobba och ha en anställning någonstans är för de flesta en stor del av livets gång där vi får vara en del av ett av de stora kugghjul som får våra samhällen att snurra. Det är även ett sätt att tjäna ihop till sitt uppehälle, att vara en del av en social struktur och såklart mycket mer. Många av oss trivs med yrket som sysselsätter oss, men andra trivs inte alls och och får bita ihop tills de hittar något som klaffar bättre. Kurt har tillbringat 25 år av sitt liv som anställd hos det gigantiska företaget ”Jüngle” där högt tryck från ledningen bidrar till hård konkurrens bland de anställda. Faktum är att Kurt är den enda människan kvar på ett företag i en värld som allt mer faller i bitar.

Genom åren har vi importerat väldigt många kulturella element från USA, men en sak som aldrig riktigt har fått fotfäste i Sverige är baseboll. Vi har istället nöjt oss med den betydligt mer avslappnade varianten brännboll, även om det är osannolikt att detta skulle kunna bli en TV-sport. Jag har själv varit skeptisk till baseboll väldigt länge, men rycktes med i uppståndelsen när Philadelphia Phillies skrällde sig hela vägen till finalen förra säsongen. Jag började se tjusningen med sporten, åtminstone när slutspelet drar igång.

Därför är det ju inte mer än rätt att jag även ger mig på den digitala varianten av idrotten som kallas för USA:s tidsfördriv. Det visar sig dock vara en ganska omfattande utmaning.