Förhandstest: Neo Berlin 2087

När jag nämner titeln Neo Berlin 2087 är chansen ganska hög att det är ett spel som du inte har stenkoll på, men faktum är att det ursprungligen visades en trailer redan förra året i samband med Gamescom. Jag fastnade snabbt för den visuella stilen och de mörka cyberpunk-miljöerna när jag såg trailern från förra året, och när jag såg att utvecklarna skulle vara på plats i år och visa upp en demo på mässan bokade jag omedelbart en plats för att stilla min nyfikenhet.

I introduktionen av demon presenterade de stolt att de har rekryterat Elias Toufexis som skådespelare till huvudkaraktären, och du känner säkert igen honom som Adam Jensen från de senaste Deus Ex-spelen. Här spelar han istället detektiven Nolan i ett framtidsdystopiskt Berlin, där klassamhället har skapat tydlig uppdelning innanför den nybyggda Berlinmuren. Denna nya mur är dock inte till för att dela upp öst mot väst, utan snarare till för att skydda befolkning från den livsfarliga postapokalypsen utanför.

Demon inleddes med att jag fick undersöka en brottsplats där åtskilliga personer har blivit skjutna. Spelet gick igenom klassiska funktioner som att scanna föremål och ledtrådar med ett implantat för att få reda på mer information, som sedan leder huvudkaraktären till en slutsats om vad som troligtvis har skett. Utredningen stannade dock inte där, utan jag kunde även ansluta till ett av offrens implantat för att se en återuppspelning av deras sista upplevelser i livet. Detta var dock ingen passiv upplevelse, utan jag fick själv spela igenom detta segment, fast ur offrets perspektiv. Det är en intressant väg att gå och påminner mig lite om det lysande Bloober Team-spelet Observer.

Under tiden jag spelade berättade utvecklarna om visionen att skapa en linjär enspelarupplevelse samtidigt som att det finns små förgreningar i dialog och händelser. Det kommer exempelvis att finnas två olika slut baserat på hur mycket våld du använder i dina interaktioner, och du har alltid fria händer när det gäller att välja om du vill smyga dig igenom områden eller meja ner alla fiender du möter. Jag spelade huvudsakligen smygvägen, då det oftast brukar vara den svåraste delen att implementera på rätt vis, och det kändes faktiskt ganska bra redan nu. Det går dessutom att skifta perspektiv mellan förstaperson och tredjeperson när som helst, vilket verkligen underlättar när man smyger runt hörn.

Miljöerna är fullständigt utsökta, med tunga Blade Runner-vibbar emellanåt. Jag kom på mig själv ett par gånger att bara studera de vackra bakgrunderna och överblicken på kåkstäderna som har skapats längs muren i utkanten av Neo Berlin. Trots att det inte är optimalt att spela stämningstunga spel på en mässa lyckades ändå spelet dra in mig i omvärlden på ett effektivt vis.

Eftersom teamet bara består av 17 utvecklare har flera spekulerat i huruvida de använder sig av generativ AI i utvecklingen, och jag tog därför tillfället i akt att få ett rakt svar på detta. Och ett rakt svar fick jag, när teamets environment designer poängterade hur pass mycket de hatar AI. Allting i spelet är handgjort, från manus till grafik och kodning, och det är både uppfriskande att höra i dagens läge och otroligt imponerande med tanke på den grafiska kvalitet som spelet erbjuder i nuläget.

Neo Berlin 2087 blev en av de största positiva överraskningarna för mig under årets Gamescom, både baserat på hur det kändes att spela och potentialen det har i miljöer och berättelse. Vi kommer dock att få vänta ett bra tag till, då de siktar på 2028 som lanseringsår, men om de lyckas leverera på alla fronter kommer nog alla Deus Ex-fans att få något att se fram emot.