Förhandstest: Crazy Taxi: World Tour

Det har nu gått nästan tre år sedan Sega basunerade ut att de skulle göra nysatsningar på några av deras klassiska spelserier, och med detta skapade höga förväntningar bland alla fans. Tidigare i somras avtäcktes slutligen Crazy Taxi: World Tour i samband med Summer Game Fest i Los Angeles, och omedelbart seglade det upp till ett av spelen jag såg mest fram emot att kunna testa på Gamescom.

Tyvärr blev denna känsla en aning dämpad när det strax efter avtäckningen även avslöjades att teamet använder sig av generativ AI i spelets utveckling, och det är ju inte direkt något som jag ser som ett välkommet element i spelutveckling. Det är ju något som onekligen hämmar kreativitet och mänsklig touch, vilket är en stor faktor i vad som kan göra spel till speciella upplevelser.

Jag ville dock ändå få en inblick i vart spelet är på väg, och bokade därför en demo på Gamescom där jag fick tillbringa cirka 20 minuter i den öppna spelvärlden på en ny karta som är baserad i Tyskland. Runt om i staden står en uppsjö potentiella kunder som vill ha en skjuts, och när jag plockar upp en person kickar omedelbart den klassiska punkrock-musiken igång. Förstås finns de klassiska låtarna från The Offspring och Bad Religion med, precis som i originalet, och det drar mig omedelbart in i upplevelsen på ett nostalgiskt plan.

Många av uppdragen är centrerade runt det klassiska upplägget, att på begränsad tid köra så många resenärer som möjligt till sina mål. Om du är tillräckligt snabb får du bonustid tillbaka på nedräkningen, och när tiden är slut summeras dina resultat och jämförs med tidigare försök. Det finns dock en del mer udda uppdrag som skapar lite omväxling och krydda, som exempelvis en stuntperson som ville att jag skulle skicka iväg honom så långt som möjligt genom att tvärnita på en specifik punkt. Det finns även en rad olika utmaningar i omvärlden, som att köra slalombanor på tid och tävla i lopp mot andra bilar, och det påminde mig lite om de många utmaningarna som går att hitta i alla skrymslen och vrår i Burnout Paradise.

Själva spelupplevelsen var något blandad dock, eftersom fartkänslan var lite sådär. Allting kändes kanon så fort jag aktiverade boost-läget på bilen, men i vanligt tempo kändes det något segt och trögt. Däremot kändes alla bredsladdar genom svängar och hopp från ramper riktigt bra, så jag tror att det finns en chans att de kommer att kunna finjustera det sista lilla för att träffa rätt på alla fronter. Spelet har ännu inget fast lanseringsdatum, men Sega siktar på att släppa det under 2027. Med tanke på hur bra fundamentet känns redan nu är det synd att de kände sig tvungna att använda sig av generativ AI under utvecklingen, för det är inte något som bidrar till helheten. Jag känner ändå att jag ser fram emot att se mer av spelet, men nog är det ändå lite smolk i bägaren.