Förhandstest: Chronoscript: The Endless End

Konkurrensen bland actionplattformare har de senaste åren blivit hårdare och hårdare, inte minst med tanke på starka spel som Hollow Knight: Silksong och Prince of Persia: The Lost Crown (10/10). Det har helt enkelt blivit svårare att sticka ut i genren, och man måste ha något verkligen unikt för att kunna hävda sig.

Chronoscript: The Endless End är ett spel som satsar på att ge sig in i denna kamp, och det greppade mig ganska omgående första gången jag såg det. Den visuella stilen känns både fräsch och intressant, där spelet utspelar sig inuti en författares manuskript och teckningarna ligger som grund för nivåerna du navigerar huvudkaraktären genom. Jag fick möjlighet att testa en kort demo nyligen, och det gav ganska mycket mersmak för vad som komma skall.

Konceptet med att vandra runt i ett gammalt manuskript fungerar riktigt bra, och det ger upphov till både intressant nivådesign och grafisk stil. Jag hade en farhåga om att det kanske skulle kännas lite för plottrigt och svårtytt i hektiska ögonblick, men det kan jag glädjande nog säga att jag aldrig upplevde i praktiken. De gulnande sidorna och kontrastfyllda teckningarna skapar något som känns fräscht, och utvecklarna har integrerat konceptet med spelmekaniker på ett väldigt smart sätt. Exempelvis när du låser upp möjligheten att se en överblick på kartan zoomas du ut till en stor kammare där det ligger böcker och lössidor huller om buller, och varje rum representeras av ett lösblad. Det gör kanske inte gör mer än en vanlig karta rent konkret, men det ger mig betydligt mer inlevelse i spelvärlden.

Både strider och plattformande har bra precision, vilket är något spel i denna genre står och faller med. Jag tyckte till en början att karaktären rörde sig lite långsamt, och att tempot därför kändes lite såsigt, men det var något jag vande mig vid ganska snabbt. Specialförmågorna jag låste upp gjorde att spelet kändes lite rappare också, som exempelvis möjligheten att dyka ner i bläckpölar för att kunna ta mig upp längs väggar.

Demon jag fick spela var som sagt ganska kort, så det handlade mest om att vänja mig vid kontrollerna innan jag mötte en boss. Efter denna fajt fanns ett par plattformsutmaningar, men sedan var det slut på det roliga. Jag kan dock säga att bossen var väldigt underhållande att slåss mot, då själva manuskript-konceptet även används här. Mitt under bataljen trillade nämligen lösbladet som representerade bossrummet ned från bordet, och rummet vändes upp och ned, vilket både såg väldigt coolt ut och var väldigt desorienterande.

Detta ger mig hopp om att utvecklarna har fler kreativa idéer att implementera för andra fajter, och jag ser verkligen fram emot att utforska mer av vad spelet har att erbjuda när det släpps senare i år. Det finns inget spikat datum än, men 2026 är åtminstone målet. Låt oss hoppas att de i alla fall försöker undvika anstormningen i september och oktober.