Förhandstest: Alien: Isolation 2

Det kanske låter lite bisarrt men det har faktiskt gått snart 12 år sedan Alien: Isolation (7/10) ursprungligen paralyserade oss med en enastående skräckupplevelse. Det är fortfarande bitvis ett av mina favoritspel i genren, men tyvärr föll den övergripande upplevelsen på att det var alldeles för långt och utdraget.

Under Gamescom fick jag möjligheten att testa drygt 20 minuter av den av många efterlängtade uppföljaren, och jag kände snabbt att jag transporterades tillbaka till den härliga, krypande stämningen som första spelet etablerade så väl. Demon täckte själva prologen av spelet, och gav massor av mersmak för vad resten av spelet kan erbjuda.

Berättelsen tar vid efter händelserna i föregångaren, där Amanda Ripleys kamp mot xenomorphen ombord rymdstationen Sevastopol kulminerade i att den styrdes ned i atmosfären på en närliggande planet i hopp om att slutligen få stopp på den blodtörstiga varelsen. Det visar sig dock att det finns en koloni på denna planet, och demon börjar med att en liten grupp människor därifrån beger sig ut för att undersöka vad det är som har kraschat på planeten. De hittar en del av Sevastopol som har överlevt både inträde i atmosfären och själva kraschen, och du kan säkert gissa mer som har överlevt ombord denna vrakdel.

Den stora nyheten i spelet är alltså att händelserna utspelar sig på en planet denna gång, och när jag i början av demon får utforska området runt vraket dundrar en aggressiv åskstorm runtomkring. Det kan vara den mest övertygande stormupplevelse jag har varit med om i spelform, och de har verkligen lyckats fånga det skrämmande ljud som åska lyckas frambringa när det är på nära håll. När jag väl har lyckats finna en väg in i vraket blir kontrasten total, och tystnaden omvälver mig när jag smyger genom korridorer och rum.

När xenomorphen dessutom introduceras för första gången skapas den där bekanta katt-och-råtta-leken från första spelet, där jag försöker hitta relativt trygga ställen att gömma mig på för att studera rörelser och hitta ett ögonblick där jag kan smyga vidare. Situationerna känns dock betydligt mer dynamiska i detta spel, och jag fick verkligen variera mitt beteende för att hålla mig på tryggt avstånd. Jag kan meddela att det inte är en speciellt angenäm upplevelse att plötsligt se en xenomorph runda hörnet i en trång ventilationstrumma en meter bort.

Från upplevelsen i demon är jag otroligt nyfiken på vad den slutgiltiga produkten har att erbjuda, för det finns så mycket mersmak både när det gäller miljövariation och interaktioner. Om teamet lyckas leverera en lite tajtare berättelse denna gång kan det bli en riktig höjdpunkt när spelet väl släpps. De har inte riktigt spikat lanseringsdatum än, och har heller inte velat garantera 2027, men oavsett när det dyker upp känns det spontant som att det kommer att vara värt väntan baserat på den snutt jag fick spela.